STOCKHOLM den 1 Dec. Dagens telegram meddelar den underrättelsen, att Ratazzis ministår fallit efter att ha gjort ett fruktlöst försök att förmå konungen att upplösa den motspänstiga kammaren. Deäna utgång af den parlamentariska kamp, som i flera dagar furtfarit inom kammaren, var icke oväntad. Väl underrättade korrespondenter hyste redan den 18 i förra månaden icke det ringaste tvifvel derom, att den Ratazziska ministerens sista timma vore slagen. Förbittringen emot premierministern och hans kolleger företer någonting egendomligt i sitt slag, och man har i Turin ansett såsom ett godt teczen på det inflytande som friheten redan utöfvat på landets moraliska hållning, att de missnöjdas hufvudsakliga klagopunkter emot Rattazzi mindre utgjordes af hans otur i de utländska ärendernas behandling, isynnerhet i: hvad som rörde den romerska frågan, mindre af hans oförmåga att reformera den dåliga förvaltningen eller de oordnade finanserna, mindre af hans angrepp emot konstitutionella rättigheter och privilegier — än af den missaktnin ; han åstås ha visat för den allmänna moralens ud. Den hofintrig, som bragte honom i spetsen för ministören kunde man ha förgätit, i fall den illa vunna makten blifvit väl använd; men olyckligtvis har regeringens befordringsprerogativ ofta blifvit begagnadt på eit sätt, som saknar exempel icke blott bland hans närmaste företrädare utan till och med under sjelfva envåldstiden. Times korrespondent anför flera exempel häruppå. Fyndig i fråga om utvägar till vinnande at sina syften, försökte han kort före katastrofen att genom en af ministörens mest devuerade anhängare, sardinaren Giotto Vintor inom senaten ställa till en diskussion öfver regeringens allmänna politikX, för att sålunda kunna få de båda hasen i strid med hvarandra. Detta förslag möttes dock af ett kraftigt motståad, och genom votering uppsköts frågan till obestämd tid, sine die. Att emellertid hvarken detta nederlag inom senaten eller det än mera afgörande i deputeradekammaren som vårt telegram antyder, förmått afkyla ministrarnes åtrå att sitta qvar, utan att dertill erfordrats suveränens vägran att upplösa parlamentet, ådagalägger nogsamt, af hvilken anda dessa konseljledamöter ha varit lifvade, Det är karakteren i vida högre grad än talangen; som gör den verklige statsmannen, och karakterslöshet är en brist, som hos en sådan ingenting annat förmår ersätta. Batron Ricasoli säges ha yttrat vid ett tillfälle, då han blef harmsen öfver sina politiska motståndares dubbelhet! Signöri miei, siamo onesti! (Mina herrar, låtom oss vara ärliga) Och detta korta tänkespråk bör och måste hädanetter bli italienska statsmäns lösen. Att den nämnde statsmannen ieke blir Ratazzis efterträdare, anses för gifvets Den konung, som benämnes il galantuomo kan, som man vet, ej tåla den minister, som i lika hög grad förtjenar detta namn, och som nu för öfrigt troligen skulle vägra att emotteaga en portfölj. Victor Emanuels kända konstitutionella tänkesätt äro emellertid en borgen för att han i valet af en ny minister icke liter sina personliga tycken träda i vägen för folgenom parlamentet bestämdt uttalade vilja.