kan deremot utan vidare ömständigheter beröfvas sin befattning. Det är visserligen utan all gensägels önskärdt att revisionssekreterarne icke äro män i en mera framskriden ålder, enär deras göromål påkalla ett synnerligen träget och älsansträngande arbete; men det är aflika stor, om icke af större vigt, att de äro i be sit(ning af grundliga studier och bepröfvad erfarenhet 1 sitt kall, egenskaper, hvilka först med åren och genom fortsatt arbete kunna erhållas. Osannolikt är icke heller, att den städse förekommande möjligheten, hoppet, att från en underordnad juridisk anställning plötsligen kunna svänga sig upp till ettrevisionssekreterareförordnande, till hvilket naturligtvis de flesta unga jurister skola anse sig fullt kompetenta, i icke ringa mån skall befrämja ett all sjelfständighet undergräfvande lycksökeri. En annan omständighet bör icke heller förbises. I sitt anförande till statsrådsprotokollet antager justitieministern såsom gifvet att de flesta revisionssekreterarne hädanefter såsom hittills komma att utses bland hofrätternas ledamöter. Upphöra de att vara t. f. revisionssekreterare, så återgå de till na platser i hofrätten, riktade med den erfarenhet, de såsom föredragande i högsta domstolen vunnitX. Fördelen deraf medgifva vi riktigt. Men uppenbart är dock att hofrätterna — och isynnerhet Svea hofrätt, såsom liggande närmast till hands — alltjemt skola för längre eller kortare tider förlora sina yngre mest hoppgifvande och mest arbetsamma ledamöter, och att dessa domstolars maktpåliggande arbete oafbrutet måste bestridas till betydlig del af adjungerade ledamöter, af yngre män, som ännu icke hunnit förvärfva sig erfarenhet och ej mognade insigter uti det vigtiga domarekallet. Man har redan länge försport allmän — och vi tro befogad — klagan öfver det i Svea hofrätt förekommande stora antalet unga adjungerade ledamöter med ringa erfarenhet i domarevärf. Det är otvifvelaktigt att denna klagan skulle ökas och blilva än mera befogad om det ofta omförmälda förslaget antages, enär det är mer än sannolikt att just från Svea hofrätt komme det största antalet t. f. revisionssekreterare att tagas. Den besparing å anslaget till revisionssekreterare-arfvoden, som gerom förslagets antagande skulle: uppkomma, är så tillvida endast skenbar, att beloppet i alla fall utgår fastän i annan form. Slutligen anse vi oss böra framhålla såsom en ganska anmärkningsvärd omstä dighet att högsta domstoleus yttrande i frågan icke blifvit inhemtadt, en underlåtenhet hvilken vi ej kunna förklara, än mindre gilla. Slutligen kunna vi ej undertrycka den beslämda öfvertygelsen att de möjliga fördelar som genom förslagets antagande skulle uppkomma, alldeles icke uppväga de, lin drigast sagt, olägenheter som från detsamma äro oskiljaktiga.