f. d. artistisk direktör vid en al de wwindre teatrarne i Köpenhamn (författaren anspela här på sig -jelf), och efier hvad han försäkrat oss hörde det, med han ionehade dennv befattning, till dagordningen att teatern ble: erbjuden vådeviller, komedier och isynner het dramer af författare, som ännu ej gån och läst. Vi känna äfven en dramatisk författare (likaledes hr Erik Bögh), af hvilken vi hör! följande historia, som bevisar att redan lör 10—12 år sedan vår litterära jordmån alstrade sådana underbarn. Det var 1851 eller 52. En middag, ungefär vid det klockslaget då barnen pläga komma ur skolan, ringer det på bemälde författares dörr, och in träder, när den öpp nas, två hyggliga unglomar, som tycktes vara mellan 11 och 13 år. Den ene hade någonting grundligt och solidt, den andre utmärkte sig genom ett visst genialiskt je ne sais quoi, säväl i blick och hållning som i hårets läggning och i anordningen af skjortkrage och halsduk. — Ursäkta, är det hr N. N. sjelf? frågade ordföranden bland de begge ungdomarna. — Ja, det är det, svarade den tillfrågade, som redan hade börjat smått misstänka sina gäster för att ha gått galet. Paus. — Det är således mig ni vill tala med. Nå, hvad ha ni på hjertat? frågade han vänligt, i tanka att det var ett par vanliga gossar han hade för sig. — Vi ha skrifvit en pjes! svarade den allvarligaste af de små ned den högtidlighet, som anstod en häroid, hvilken förkunnade en vigtig tilldragelse. — Jag ber om ursäkt, mina herrar! Var så goda och sitt! — utbrast den äldre för fattaren, högst förlägen öfver att han brustit i aktning mot sina kolleger, och skyndade att bjuda dem sina begge största stolar. — Jaså... ni har.. verkligen... skrifvit en pjes? — fortsatte han, ännu ej riktigt säker på att han hade hört rätt. — Ja, det vill säga att det är han som har skrifvit pjesen. Jag har bara skrifvit visorna — förklarade den poetiske medarbetaren — leende åt värdens förlägenhet. — Och nu önskar ni? . — Nu vilie vi be er vara så god och se igenom den och säga oss hvad som kan behöfva rättas i den, innan vi lemna in den till teatern. Den äldre (då för tiden ännu sjelf temligen nye författaren) hade erellertid öppvat det till honom öfverlemnade arbetet och sett, hvad han för öfrigt kunde ha gissut sig till: att detta förstlingsarbete icke var nägot lätt tillfällighetsskämt utan ett mycket djupt och högt poetiskt drama med romariser uti. Liksom de komiska skådespelarne vid teatrarna vanligtvis föredraga romantska figurer (helst med fjädrar i hatten och sporrar på stöflorna) till debutroller, så våga de nya skalderna — till och med de blitvande satiris.erna — oftast icke att vada det första steget ut i Hippokrenen förrän de klifvit upp så högt som möjligt på ett par patetiska styltor. — Hjerta—smärta4 och korg—sorg äro nästan alltid de rimslut som fiyta ur en för första gången doppad penna. — Jag ser att det är mycket allvarligt arbete ni utfört — ett arbete som för att lyckas måste förutsätta en verldskännedom och en själsmognad, dem man icke i allmänhet är berättigad att förutsätta hos förlattare vid er ålder. Tillåt mig fråga... ni ir visst icke mer än tjugo år? — sade han. Det var ett kälkborgerligt utfall mot de nya skaldernas ungdom, hvilket ej förtjenale något direkt svar och ej heiler blef befärdigadt med något sådant. Den lille paetikern kastade hufvudet bakut med en till häften stött, till hälften öfverlägsen blick och gjorde blott den anmärkningen: själsnognaden kommer väl icke lika tidigt till ulat, Mot denna ovederläggliga sentens tudsade utfallet tillbaka med afbruten spets. — Ni har fullkomligt rätt — medgaf man en, och ni bör ej missförstå min fråga. Jag menade bara att när man ej vill vara kald i andra hand, så är det nästan mnödrändigt att man sjelt känner till de själstämningar man skildrar. Jag ser här nåra mycket lidelsefulla utbrott af olycklig ärlek. — Skulle ni verkligen redan ha erj arit!... Oaktadt detta utbrott kom fram i en såj, llvarsam ton som ett så allvarsamt ämne öranledde, började den lille romansförfattaen här att fnissa, stötte sin lille medarbeare på armbågen och vände sig bort. Men enne lät icke störa sig. — En skald behöfver väl icke ha uppefvat allt hvad han beskrifver? — svarade jan utan betänkande. — Nej, visst icke — medgaf den äldre örfattaren åter, fullkomligt slagen vid den unken, att i sådant fall skulle hälften af de ranska melodramerna vara skrifna på galeerna. Men tillåt mig en fråga: huru inge ha ni hållit på för att skrifva detta tycke? — Vi ha väl hållit på dermed en åtta agar. Det vill säga på lediga stunder. — Ett stycke i så många akter! Det var askt. Jag har ibland behöft lika lång tid jr att skrifva en enda visa. — Ja, man kan ju icke alltid vara i taen. Återigen en slående sanning. — ÅAtven deri har ni rätt. Men nu skall ig anförtro er någonting, som det gör mig rycket ondt att nödgas tills.å, men som i -—abZ TX I