star, deribland en Nils Stjernsköld, måst mottaga, och hotet med afsättning mot pre sidenten i Åbo hofrätt, Rålamb, för det han son nekade att fullgöra en uppvaktuing konuvgen fordrade, men som den u lamb ansåg under den tjenst han be Ännu mera erinrar om fadren den sträng: domen mot den iärde Mes s, som met tjugo års fängelse på Kajune i för stämplingar med Sigismun terna, hvarom han ej var öfverbevist. Denne Gustaf Adolf, sådan man ser honom i dess: drag, är sannerligen ej den milde konungen sådan han står 1 folkföreställningen. Mar ser, som förf. säger, lejonramen. En intressant del af föreläsningarne är den hvari förf. behandlar frågan om den andel religionen hade i det stora företaget i Tyskland och i allmänhet om Gustaf Adolfs ställ. ning till den af jesuiterna pånyttfödda ka. tolicismen. Förf. citerar härvid ett stycke ur det tal konungen höll till ständerna vid 1617 års riksdag i Örebro. Det är ett djupt och energiskt hat som här uttalar sig mot Jesu orden, det djefvulspartiet?, som konungen kallar den. Förf. är benägen att kalla detta hat ett odium theologicum. Vi kunna ej dela denna hans åsigt. Såsom hr BS. sjelf framhåller, sammanföll Gustaf Adolfs tid nära nog med deras värsta grasserande i Spanien och Frankrike — inqvisitionens autodafer på det ena och Bartholomeinatten på det andra stället. Dessa händelser voro djupt ingrafda i hans själ, och vi kunna lätt tänka oss huru den protestantiska frihetsandan inom honom skulle af sådana intryck stegras till den religiösa entusiasm, utan hvilken Gustaf Adolfs bild aldrig blir för oss fullt fattlig. Men med sin religiositet, säger förf., egde Gustaf Adolf det hufvudets ljus, som skiljer emellan kristendom och prestvälde. Bland de lärdomar Johan Skytte i n promemoria. gaf honom som gosse var äfven den, att en Sfurste skall svåra sällan taga andliga personer till råds?. Spiran förde han med samma kraft öfver prester som öfver krigsmän. Bekant är hans stora plan om inrättande af ett consistorium generale, deri äfven lekmän skulle sitta som ledamöter, och då presterna visade tecken till motspänstighet bad han dem vara vissa på att de måste taga politicost (lekmän) bredvid sig Bom censores?, antingen de ville eller ej. och han skulle säkerligen äfven genomdritvit sin plan, om hans dagar blifvit längre, Fört. slutar sin teckning med en redogörelse för Gustaf Adolfs ryska politik, den politik som i freden i Stolbowa och de dervid åt Sverge gjorda vigtiga landvinningarne erhöll sin fulländning — en af bokens mest intressanta delar. Arbetet inledes med tre helsningstal, som förf. vid denna termins början höll till studentkåren, samt Westmanlands cch Dala och Kalmar nationer, äfven dessa utmärkta för den varma anda och det höga åskådningssätt som genomgår föreläsningarne. Litterira underbarn.