det ena landats gridskrafter komma till det andras bistånd. 3. Öfverenskommelse angående den styrka, som hvaje land vid vissa specificerade krigsfall skall sända till det andras bistånd. Man har ofvan föreslagit att hvarje stat i första hand för förbundsförsvaret skall uppsätta närmare 2 proc. af befolkningen samt att deraf högst 7; proc. skall utgå från de stater, som ej äro hotade, för att bistå den anfaliva. Sverge och Norge m ste, för att i sådant fall ej för mycket blotta sig, ge nors förändrade organisationsförhålanden något öka den styrka, som i första hand kan uppsättas (förslagsvis till 70.000 och 25,000 man). 47 Som ingenting förderfligare finnes för all sorts krigföripg än ett splittradt befäl, så bör på förhand öfverenskommas att i hela den förbundsarmå; som opererar tillsammans, står under ett gemensamt kommando, och torde i detta hänseende detna;turligaste vara att det lands general, i hvilket krizet föres, har öfverbefälet, såsom den def bäst känner terrängen och förhållandena. Häref följer älven att förbundsarmen bör halva en gemensam generalstab. inom hvilken likväl undera:delningar för de sär skilda nationaliteterna kunna finnas. 5. E:t nödvändigt villkor för en god samverkan mellan de trenne armåerne är äfven en likartad indelning, d. v. 8. att ej den .ena kanhända kommer formerad på armåkårer, den andra på divisioner och den tredje på brigader. Såsom den lämpligaste indelningsgrund för en armå af sådan storlek, som förbundsarmåns, vågar man föreslå de stora divisioner, i hvilka den Danska hären är indelad. Till 12 å 15 batatjoner (på tre brigader) fogas 4 sqvadroner kav leri och 16 kanorer. Den på samma krigsteater opererande förbundsarmån skulle då räkna 7 å 8 sådana divisioner, hvartill kom 1 kavallerioch 1 artillerireserv-division. Men som man kan antaga att merendels2å3 sådana divisioner vore detascherade, så återstod blott 7 å 8 vid hufvudstyrkan. Genom en sådan indelning kunde man undvika formationen på armåkårer, till följd hvaraf en i gradation, genom hvilken alla order skulle : gå, bortföll, utan att derföre arm-kommandot ansträngdes med orders utgifvande till för många afdelningar. 6. Så vidt möjligt vore, borde alla bataljoner, sqvadroner och batterier hafva unoe samma styrka; deremot måste afelningarnes inre organisation, såsom beroende på ekonomiska förhållanden och krigsväsendets historiska utveeklivg, alltid blifva något olika inom hvarje armå. 7. Afvenledes borde de särskilda vapnens elementar-taktiska utbildning sammanu jemkas, så att exercisreglementena vore lika, öfningarne leddes efter samma principer och öfningstidernas längd blefve densamma, för så vidt detta läte sig förena med olika organisationsförhållanden. 8. Derjemte borde man sträfva efter att så småningom införa en likartad meteriel samt isynnerhet lika stora kalibrar vid skjutvapnen, på det samma ammunition skulle kunna begagnas och ersättning för det förlorade ske iuom det land, der kriget fördes. 9. Vidare borde åt officerskårerna i wu öjligaste mån gifvas samma ställniog och utveckling genom en likartad praktisk och teoretisk utbildning, ett bättre befordrings-: system i Sverge samt ett bättre aflöningsväsende såväl der som i Norge. 10. Äfven i afseende på flottan borde den principen gälla, att det lands amiral, der kriget fördes, erhöll öfverbefälet, såsom den der bäst kände till förhållandena och I farvattnen. i 11. Derjemte borde flottornas materiel ordnas efter samma system, hvarigenom utan .tvifrel stora besparingar för hvardera landet skulle uppstå. Då små stater ej hafva råd att experimentera, böra de i afseende på materielens beskaflenhet rätta sig efter de stora sjömasterna. Men då materieler jå andra sidan undergår beständiga förändringar, så tjenar det till intet att uppgöra i systemer för en längre framtid, utan synes lämpligast att för hvarje statsreglering bygga fartyg af nyaste och bästa modell, som , kan åstadkommas med landets resurser. I 12. Hela Skandinavien bör hafva ett geI mersamt statsbefästningssystem, sålunda, att j såväl nya fästaingars anläggande, som de I gamlas utdömande sker med afseende fästadt på förbundsförss aret. under byggnad varandes fulländning och del 13. Såsom slutstenen af skandinaviskt försvar kan betraktas upprättandet af en beI väpnad landstorm, så att befolkningen på hvarje gifvet ställe af landet må kunna göra ett af staten legaliseradt motstånd mot fiendens mindre afdeluingar, hvarigenom en bety.llig lättnad för den egna armen måste uppstå. — För nationalbeväpningens genomförande är nödvändigt, att genom landets militära institution:r krigarebildning gifves åt hvarje vapenför man samt att ett tillräckligt antal gevär under fredens tid sprides i landet. Genom vidtagande af ofvanstående åtgärder skola de trenne rikenas försvarskrafter småningom sammansmälta till ett helt samt erhålla en sådan styrka, att det förevade Skaadinaviens oberoende och sjelfständighet aldrig mera allvarsamt skall kunna hotas. ——-——AAA