STOCKHOLM ton 1 Okt. Öfversigt af de trenno skandinaviska rikenas stridskrafter. VI. Statsbefästningssystemer. Befästningskonstens allmänna uppgift är att lemna den svagare skydd mot den starkare så länge, att ett för honom fördelaktigt omslag i händelsernas gång kan inträffa. En stats befästningssystem bör dertöre i främsta rummet hafva till ändamål tt lemna säkra tillflyktsorter åt dess armåer och flottnr, när de äro för svaga att hålla fältet eller sjön, eller när de blifvit slagna. Det bör vidare lemna skydd åt armåer och flottor, som skola utrustas, samt åt alla förråder, som dertill äro behöfliga. Det bör slutligen afse försvaret af landets vigtigaste strategiska punkter, hvilka, om man ser saken från den politiska och sociala sidan, i främsta rummet äro hutvudstäderna och i allmänhet de större städerna, såsom brännpunkter för nationernas intelligens, håndel och industri samt allt som betingar deras civilisation, men hvilka äfven kunna vara vissa geografiskt vigtiga punkter, såsom t. ex. flodföreningar, flodöfvergångar, vägknutar, bergpass, hamnar m. m. d., om man ser saken från den rent militäriska sidan. Man fordrar således af nutidens vapenplatser att de skola kunna skydda hela armåer, flottor och större städer, hvarmed menas att dessa ej kunna skadas eller förstöras genom fiendens skjuteller kasteld. Då sådant naturligtvis ej kan ske genom bombfria hvalf, måste fästningsverken ligga så långt från de föremål, som skola skyddas, att detta skur genom afståndet från fienden. Med anledning af artilleriets och isyn nerhet kasteldens på sednare tider betydligt ökade skottvidder blifva dessa afstånd emellertid ganska stora och till följd deraf äfven befästoimgarnes omfång särdeles vidsträckt. Härtill finnes äfven ett annat skäl, nemligen nödvändigheten att alltid hafva en sida öppen för förstärkningars ankomst och tillförseln af lifsmedel för stora massor; för att tillfredsställa denna fordran måste vapenplatserna vara så stora eller så belägna, att de aldrig af fienden helt och hållet kunna inneslutas. Icke ens den rikaste stat skulle bafva råd att bygga så etora fästningar elter det gamla s. k. Vaubanska systemet, med dess slutna bastionerade hufvudvallar och otaliga mängd af utanverk, och hvilket ej heller skulle erbjuda tillräcklig styrka mot nutidens artillerield. Man har dertöre uttänkt ett system, som med betydligt ringare kost nader lemnar ökadt skydd. Man har nöjt sig med att emgifva det föremål, som skall skyddas — kärnan — med en enkel !inie till försvar mo: hastigt öfverfall ). Men den egentliga försvarskraften har man lagt till periferien och koncentrerat i en kedja detacherade permanenta verk, hvilka böra vara stormfria och bestyckade med det gröfsta artilleri. Dessa verks storlek, antal, läge och afstånd sinsemellan beror på terrängens beskaflenhet. Vid fienduig belägring förstärkes den del af omfattnivgskedjan, som anfalles, ytterligare genom en mängd passagera jordverk. Såsom ett nödvändigt tillbehör till systemet hörer äfven att inom vapenplatserna är att tillgå så stor artilleristyrka, att den af fienden svårligen kan öfverträffas, då den koncentreras vid anfallsfronten. Försvarets öfvervigt antages i sådant fall gifven. Sådana äro teoriens nyaste läror om fästs) Många anse till och med denna såsom mindre behöflig.