tjenst allena och sättes på den plats, der han kan göra mesta nytta, så upphör snart allt sträfvande efter kunskaper och duglighet, hvaraf följden återigen blir att armån efterhand försämras och går under i krigets hårda eldprof. Det är lika farligt att befordra någon oförtjent, som att förbigå den framstående talangen. Vädan af misstag i befordringsväg stiger med graderna. Det högre befälet förhåller sig till den öfriga officerskåren, som den sednare till armen; om officerskåren i allmänhet är aldrig så god, hjelper detta föga, om det högre befälet ej är vuxet sin ställning. I sista instansen är valet af högste befälhafvare af den största betydelse; i hans händer ligger fäderneslandets väl och ve. Det är tyvärr en sorglig sanning, bekräftad genom flera färska exempel, alt man inom svenska armån vid befordringar icke i främsta rummet gör afseende på militärisk skicklighet. Dynastiska tarhågor och aristokratiska kotteriintressen föranleda ofta att man tvärt emot grundlagens tydliga föreskrift fäster mera afseende vid den sökandes börd och åsigter, än vid hans förtjenst och skicklighet. Detta gäller isyvnerhet vid tillsättandet af de högre posterna, då innehafvandet af vissa tänkesätt, hvarom man gjort sig förvissad genom personlig samvaro eller säkra intyg, är af vida större vigt än den militäriska förmågan. Då den vid hofvet och garderna starkt representerade adeln har bästa tillfället att lägga nämnde tänkesätt i dagen, så tillfalla de vigtigaste platserna i allmänhet densamma, hvarom man lätt kan göra sig förvissad genom en blick i rangrullan. Vi vilja till en annan gång uppskjuta att närmare karakterisera hvilka dessa tä sätt kunna vara, som äro af så s att de sättas framföre den militäriska tjensten. Må blott här den anmärkningen tillåtas att, då den sednare icke utgör förmämsta bevekelsegrunden vid befordringar, man i främsta rammet synes tänka jå ar;måns användande vid något annat tillfälle, än i strid mot yttre fiender; ty annars skulle förtjensten och förmågan ovilkorligen taga ut sin rätt. En sak, som man hästan ännu mera hatar än bristande goda tänkesätt, är sjeljständighei i karakter och åsigter. Man betänker ej att densamma är så ytterst nödvändig i krig, der det så ofta gäller att handla på egen hand och ecet ansvar. Vanligtvis är sjelfständigheten en följd af kunskaper och insigter; ty den som ingenting kan eller vet, slen har svårt att vara sjelfständig. Men att man fäster föga afseende vid militäriskt vetande, som anses stå i strid med den prakfiska äugligheten, det hafva vi ofvan sett. Följden :af allt detta är emellertid att de tAlesta officerare, som vilj ymindre sträfva efter att as yrke nödvändiga egenskaperhia, än att få tillträde till de kretsar, der de kunha manifestera sådana tänkesält, som ärö behagliga, och der utsigter finnas för vinnande al personligt gunstlingsskap. Ty hvarltill tjenar att med svett och möda förskafia sig duglighet och vetande, om man på vu nyceiket hastigare, lättare och beqväm re väg skan göra sin lycka. Att härigenom ett vidträckt fält skall öppnas för lycksökeriet och et underdåniga fjesket är tydligt. Men det :är blott de underlägsna förmågorna och svaga karaktererna, som kunna beqväma sig härtill. Ty den sanna förtjensten föraktar med skäl dylika medel att göra sig gällande. Alt armen genom fullföljande af ett sådant befordringssätt skall komma att anföras af åtskilliga för de högre platserna mindre lämpliga personer, är klart. Och att dess duglighet i hög grad måste lida häraf behöfver ej bevisas. Äfven de mest lojala officerares känslor sättas derigenom på allt för hårda prof. Der lycksökaren har så lätt att komma fram, men deremot den verkliga förljensten så ringa utsigt att blifva uppsökt och erkänd, der födas likgiltighet och hå löshet. Der förslappas — hvad som är — äfven disciplinen. Ty man må hvad man vill om den blinda I. dnade gon verklig disciplin finnes ej utan förtroende till förmäns större förmäga öch högre insigter. Det är naturligt att följderna af misstag i befordringsväg under: fred mindre skola varseblifvas. Allt synes då af gammal vana gå sm jemna gång, äfven om cheferna äro mindre dugliga, fastän armåeni det hela dock småningom försämras. Men huru skall det blitva, om krig inträffar? Huru skalldet gå, när tusendes väl och ve, ja kanhända fäderneslandets öde sättes på spel genom oskickliga befälhafvares felsteg? 2 Man har i österrikiska armen år 1859 ett färskt exempel på följderna af ett sådant befordringssystem , som det här brukliga. Äfven der gällde börd, relationer och gunstlingsskap mera än duglighet och förtjenst. Inom den ryktbara adjutantskåren framdrogos hastigt unga män utan motsvarande för måga till höga platser. Äfven der hystes samma oblidkeliga motvilja för den sjelf. ständighet i åsigter, som enligt sakens natur mäste mediölja den verkliga förtjensten. Den högre ledningen blet derföre särdeles bristfällig, och för öfrigt väntade man, af fruktan att ådraga sig något ansvar, beständigt på ordres, och väntade och väntade — till dess man oaktadt all tapperhet blef sla gen. Månne äfven svesska armån af samma orsaker en gång skall nödgas upplefva ett Magenta eller ett Solferino — utan att då likvisst hafva något fästningsnät såsom tillflyktsort ? Lika nödvändig för en officerskårs duglig: het, som en ändamålsenlig teoretisk och praktisk utbildning samt ett rättvist befordrin system är, lika nödvändig är älven en tillrä lig aflöning. Blott genom att bjuda officeraren en sådan, ken man fästa honom vid yrket och erhålla rätt att fordra det han