ningen, der den subjektiva innerligheter just genom det negativa, ironien, i humor kan visa försoningens nödvändighet och ge nom det positiva, hänförelsen, i den kan vist försoningens verklighet, så måste man mec dubbel säkerhet kunna tillägga humorn denna egendomlighet, der den framträder isolerad, så i opposition mot hela tidens sjelf. förnöjelse och dvala, sådan som den visa sig hos Bellman midt uppe i rationalismen: tid. Till ytterligare bekräftelse på att den Bellmanska diktningen utgått från dennr riktning, kunna vi anföra att Bellmans upp fostran i fädernehemmet var starkt påver: kadt af den äkta kristliga andan, fastän under någon pietistisk anstrykning, närmast bestämd af den Spenerska riktningen.? Recensenten håller för öfverflödigt att kommentera denna tirad. Dess dimmiga absurditet talar för sig sjelf. Valerius har icke råkat bättre ut: men här gäller till författarens ursäkt att han låtit förleda sig af Fryxell. Den glade, harmlöse visdiktaren, som visst icke tillhörde någon filosofisk skola, tituleras här epikuren och får yttermera det vitsordet, att (han stod nere i lättsinnighetens och råhetens sfer (sid. 31). En-dylik beskyllning smakar något af oförskämdhet, då man betänker att Valerii visor, tillfällets anspråkslösa barn, just utmärka sig genom sin fina, nästan kyska hållning, och att skalden sjel! var en firad gäst i de bästa kretsar och en för duglighet och ordning högt aktad embetsman. Men sakförhållanden betyda i allmänhet föga för författaren, när det gäller att framhäfva en älsklingsid; och Valerius tillhörde olyckligtvis — gallomanernett. Pittoresk beskrifning öfver jordens länder och ; folkslag, af dr W. F. A. Zimmermann. Sjette—Tionde häftena. Kalifornien och Guldfebern, Guldgräfvarnes. Mormonernas och Indianernas seder och bruk; skildrade under en resa genom Vestra Nordamerika af dr W. F. A. Zimmermann. Stockholm hos C. H. Fablstedt. Zimmermann tillhör ej antalet af de reseberättare, som med egna ögon sett och upplefvat hvad de skildra. Han är ingen Barth, Schlaginweit eller Burton. Derföre må man ej heller hos honom vänta någon mera genomförd, på djupet gående teckning af länder och folk, af det slaget, som låter läsaren vara med om och tydligt se de skildrade händelserna och föremålen. Medan de andra ej frukta att trötta sina läsare med detaljuppgifter om barometerhöjder och etnografiska undersökningar, skummar han lätt öfver ytan och upplockar och sammanbinder till en brokig blomsterqvast allt pikant, karakteristiskt och pittoreskt? som han kom mit öfver hos mera vetenskapliga reseberättare. Han är en ofantligt mångbeläst, om också ej mångberest man, vår författare. Sjelfva dr Peterman i Gotha är ej mera hemmastadd i våra dagars rika geografiska litteratur. MClintock, Palliser, Kohl, Möllhausen, Wagner för Amerika, Hansteen, At-. kinson, Kiesewetter, Huc, Osborne, Olifont, Schlaginweitarne för Asien, Barth, Living stone m. fl. för Afrika, af alla har han pressat musten. Han är i ordets egentliga betydelse en kompilatör, hvarken mer eller mindre, och besitter som sådan en ej ringa talent. Utom sitt öga för det pittoreska, det som är mest egnadt att underhålla den krets af läsare, till hvilken han vänder sig. den stora vetgiriga allmänhet, som saknar vetenskaplig underbyggnad, eger han förmågan af en liflig framställning och en djerf kombination. Hans läsare behöfva i sanninvg ej befara att finna honom enformig. Bäst han är i Asien hos kalmucker och japaneser, för han sina läsare omkring bland ruinerna efter Perus soltempel, jagar på hästryggen ölver Pampasslätterna, eller landar med sin jule på en af Söderhafvets korallöar. Att hans skildringar äro färglagda behöfva vi efter det olvansagda ej tillägga. Någon gång äro de det dock väl mycket. Så är han i sitt bedömande och framhållande af der nordamerikanske yankeens brister och olater alldeles för bitter och ensidig, liksom han vid skildringen af det ofog, som de rivaliserande missionssällskaperna drifvit på Söderhafsöarne, låter sin barm öfver det brutala sätt, hvarpå en del af dessa civilisatörer? uppträdt, förleda sig att glömma att bland dem dock funnits ej få aktningsvärda och verkligt fromma män. De hätten, som nu sednast utkommit af det första arbetet, äro egnade åt skildringar från Japan, Siberien, Mongoliet, Kaukasien. Donauländerna, Nordoch Sydamerika, Stilla Haftvet m. m. Det andra arbetet, Kaliforaien eller Guldfebern?, skiljer sig till plananläggniog från det föregående. Det utgör en sammanhänvande berättelse om de äfventyr och öden. som träffade en expedition, hvilken från Fort Smith i staten Arkansas drog till Guldlandet i vestern. Vi få här en med många intressanta uppgifter och karakteristiska drag späckad målning af de bittills mycket litet besökta trakter, som ligga söder om den stora stråkvägen till Kalifornien, det egentligen s. k. indian-området och hvarur den nya staten Arizona kommer att tillyxas. I de två häften, som utkommit, följa vi expeditionen till Nya Mexiko, hvars egendomliga seder, ultra-spanska bigotteri och rika -silfvergrufvor äro löremål för ett särskildt kapitel. De i handiingen uppträdande figurerna, bland andra en tysk f. d. prest. som i Amerika slagit sig på krögerirörelse, äro i trogen kostym. I det följande lotvas det oes att få göra närmare bekantskap med mormonerna, hvilka författaren, att döma af företalet, tyckes betrakta med väl optimisiiska ögon, samt med Kaliforniens egendomiiga soctala förhållanden. Med ett ord, b ss förtjenta att erh aja UA eter at Tv Marr fa JE gle kr rar DJ E Vr rd LR fn VR FEN er EN Rn VR en i RA Fe RR bg SÅN ER ER AR IE knall sn fp lo KA fn Ö AR RT ulälte n