STOCKHOLM den 13 Sept. De med gårdagens post ankomna underrättelser synas allt mer bekräfta det redan gängse ryktet, att Garibaldis sårande och tillfängatagande verkställts genom ett förräderi, och hvad som ger stöd åt detta rykte är att italienska regeringen ännu ej offentliggjort den officiella rapporten om skärmytelingen vid Aspromeonte. Emellertid har man arresterat och fört till Palmeria, en fästning vid ioloppet till Spezziaviken, 1100 af Ga ribaldis anhängare, och stor förlägenhet lärer råda hos vederbörande hvad man med dessa skall företaga. En ännu större villrådighet hyser regeringen i afseende på hvad den skall göra med bjelten sjelf. Han säfe nemligen fordra en formlig och offentig rättegång, hvilket svårligen kan förnekas honom, ehuru en sådan åtgärd sannolikt kommer att leda till framställningar och upptäckter, föga angenäma för den nuvarande ministeren. Under det Italiens officiella press och den engelska Times i stränga ordalag bedömer den fångne hjeltens företag, äro deremot den franska pressens organer nästan enhälliga i sina sympatier för honom och i) yrkandet på genomförandet af hans id, nemligen Iwuliens erchet genom Roms utrymmande. Vi meddela här i utdrag en artikel ur Courrier du Dimanche i ämnet, der Garibaldis djerfva företag betraktas ur rent demokratisk synpunkt: Ordningen är återställd i Italien! Gari baldis försök har nu vare sig med våld eller list blifvit qväfdt. Öfverste Pallavicini har på Aspromontes höjder förvärfvat sin generalsiullmakt. Träffad af två piemontesiska kulor. har den italienska frihetens hjelte fallit i Turinerkabinetltets händer. Ministeren kan nu lyckönska gig sjelf. Den har gjor sig väl förtjent inför diplomatien; den ar fröjdat kardinal Antonellis hjerta och lyftat en sten från wienerhofvets bröst. Garibaldis ställning är i sjelfva verket utomordentlig. Det är icke blott öfver en mans utan öfver ett lands öde, som bans domare nu skola uttala sig. Man har förmodligen redan på förhand låtit säga dessa domare: SAllt kan gå bra. Fällen bara och brännmärken rebellen, så kunnen I sedan i en ansats af sympati hos konungen utverka han2 benådning på grund affordna tjenster. Ministeren går in på detta; ministåren uppmanar er dertillk. Häremot uppstår blott ett enda hinder: Garibaldis karakter och inflytandet af hans moraliska ställning. En gång väl kommen inför sina domare, är han nog den man, som kan utan krus säga dem att det icke är för honom, som man måste begära nåd, utan för dem som förfölja honom. Redan 1848 kallade man honom en förvillad patriot. Sedan dess ha de klyftiga statsmännen låtit honom gälfa än för en bjelte än för en stråtröfvare: Och under hela denna tid var han dock alltid densamme, frihetens envise och orubblige stridsman. Han har, så ofta han kunnat, arbetat och kämpat för Italiens väl. cHvem är det väl då, som här är den förvillader? Ar det han? Eller är det icke snarare de som, hemtande sina intryck från alla håll, utom från Italiens jord, förlänga revolutionen i stället för att bringa den till ett slut, och som låta landet fastkedjas vid ett slarus quo, dödande för alla dess intressen? cOm man vill diskutera frågan från en politisk synpunkt i stället för en juridisk, så kan ej bestridas att i det ögonblick, då Garibaldi för andra gåogen grep till vapen un: der fältropet: Italien och Vietor Emanuel!, Italien löpte stora faror och att sjelfva dess tillvaro ännu står på spel. De resultater. som redan syntes oåterkalleligen vunna, hota nu i hvart ögonblick att gå förlorade. Allt upplöses under en väntan, som ej vill ta slut. De södra provinserna börja förlora tålamodet. Då de fattade beslutet at den 21 Oktober 1861 var det ingalunda för att bli ett Piemontesiskt lydland och ett vanvårdadt lydland, utan för att bli enintegrerande del af ett enigt Italien. Då de antogo Victor Emanuel till konung, så var det under det uttryckliga vilkor, att han skulle förskaffa dem Rom fill hufvudstad. Kontraktet var ömsesidigt; de fordrade kontraktets ofördröjliga uppfyllande, och två år ha se dan dess förflutit. Två år! och Rom är like litet pu som då Italiens hufvudstad. De södra provinserna ha lika litet nu som då lyckats vinna säkerhet jemte friheten. Regeringen i Turin har befonnits vanmäktig att kunna undertrycka de röfvarband, som förödde landet i den afsatte konungens namn, Samma regering, som var så snabb att upp mana till revolution, då revolutionen skedde för dess räkning, har ännu icke rensat Abruz zerna frin de rojalistiska guerillabanden Man krossar Garibaldi, men man lyckas ej bli af med Croceo. När fråga är om ati gifva eld på patrioterna, då kan regeringen samla 60,000 man. Då är La Marmora genast färdig, Cialdini sprutar eld och lågor, amiral Persano lemnar sin byrå och beger sig ut till sjöss, man fördubblar sitt nit och ntdelar fullmakter åt alla håll. Blir det deremot fråga om att återställa lugnet i de Båda Sicilierna och att befria dem från banditerna, då göres ingenting. Ej under då, att de oordningar hvaraf landet hemsöktes, uppretade folket, Fa rie SE F IE EN LE DY PNL pF Nyert SKR NIE, I PEEL 0