lOrdelen att författare, sadana som t. ex. Runeberg, hvilkas skaldskap bilda ett afslutet och för ett visst tidskifte karakteriserande helt, icke afdelas -på tvenne perioder, utan inneslutas inom en ?). Men låtom oss äfven taga författarens indelning för god; ehuru en sådan är felaktig, är detta dock af mindre betydenhet i fall det ifrågavarande arbetet sjelft är dugligt. I en förberedande afdelniog har författaren sökt i korthet angifva ?Den svenske Poesis Tilstand for og ved Aarhundredets Begyndelse?. Korta öfversigter höra i allmänhet till en af de svåraste uppgifter, så vida man nemligen tillika vill i dem med raska drag lemna en klar och riktig framställning af sitt ämne, men kanske svårast är en dylik öfverblick när den rör litteraturen, hvars månggestaltade företeelser icke så lätt låta intvinga sig i förut uppgjorda kategoriers ok. Också har författaren litet emellanåt törnat emot de stötestenar, som legat i vägen för honom, och det stundom rätt duktigt. Här är egentligen icke stället att ingå i undersökningar om den äldre sven ska vitterheten, men vi kunna dock icke underlåta att vidröra åtminstone ett af författarens många omtvistliga påståenden. Förf. uttalar nemligen i denna afdelning öfverallt samma åsigt, som redan finnes i hans skrift Leredigtet?, att den franska riktningen ji vår litteratur icke blott var en fullkomligt oberättigad och onationel, utan jemväl för qväfdenästan hvarje frö till poesi hos fol-ket; att denna riktning, ?den kongelig-autoriserede Digtekunst, som författaren något oegentligt kallar den, är Skyggesiden af hela förra seklets poesi, samt att ?Lyspartiet? utgöres af en dold källåder af sann diktkonst, som genomströmmar denna tid som en omedveten opposition mot den styfva, franska smaken?. Denna sats, af hvilken en stor del al Hammarskölds bekanta arbete utgör en fortgående utveckling och som var fosforisternas första literaturhistoriska trosartikel samt genom deras idkeliga predikande under trettio år snart sagdt öfvergått till trosartikel för de flesta, denna sats är dock vid närmare ae så föga hållbar både ur kulturistorisk och vitter synpunkt, att det är alldeles förunderligt huru den si länge kunnat få qvarstå i det närmaste obestridd). Det behöfdes likväl så oändligt litet opartiskhet för att inse, att en uppväxande vitterhet, sådan som den svenska vid adertonde århundradets början, måste stödja sig på en ansedd främmande, att ingen annan litteratur då kunde uppvisa ypperligare och mer allmänt erkända mönster än den franska, och att således densamma nödvändigtvis måste blifva förebilden för vår. Yttermera kunde man med litet god vilja lätt finna, att denna vittra uppfostran medförde sina ganska nyttiga frukter, att barnet så småningom trampade ut barnskorna, och att, fastän den uppvuxne icke strax slog sin lärare i ansigtet, intog han dock en på dei hela taget temligen sjelfständig hållning gent emot denne. Hos den sedovare frihetstidens och de gustavianska skalderna klappar ofta ett lika varmt och lika svenskt hjerta under den sirliga drägten, som hos sednare tiders. Att derag pulsar icke slå lika raskt, ja lika häftigt som de nyares, det är tidens, icke deras fel. Och denna s. k. dolda källåder, en Lucidor, .Frese, fru Nordenflycht, Creutz, Lidner, Bellman, fru Lenngren, Franzen m. fl., är den icke öfverhufvud taget i for melt hänseende lika fransk? som någon al de andra skalderna? Eller med andra ord: är svalget mellan dem och de s. k. ?gallomanerne? i sjelfva verket så himmelsvidt? Rec. medger villigt att de nyss uppräknade namnen tillhöra några bland Sverges betydelsefullaste poetiska minnen, öfver hvilka det med skäl kan känna sig stolt; men man kan å ena sidan ganska väl erkänna detta, utan att derigenom å den andra behöfva förneka hvad som ändock svårligen låter sig bestrida, att nemligen dessa snillen voro lika mycket barn at sin tid som de så ifrigi häcklade: ?franska?. Skilnaden t. ex. mellån en Dalin och en fru Nordenflycht är nog i sjelfva verket den, att den sednare som en varm och käaslig qviona anslår toner, hvilka genom sin rörande klang göra ett mera gripande intryck, då den förre med sina qvicka skämtskrifter, sina lätta visor och sina fint svarfvade artigheter mindre starkt, men icke derföre mindre angenämt afficierar oss. Vidare, när man t. ex. talar om Bellmans antiakademiska riktning, förgäter man att just den arge gallomanen? Dalin är den, hvars skaldskap obestridligen öfvat största inflytandet på hans, att hela hans :skaldenatur är en alldeles incommensurabel storhet, att han hedrades med pris af svenska akademien 0. 8. Vv. Men som sna:t: hela det fosforistiska påståendet, sjelft gi: ndadt på Scbleglarnes fransoshat och i sin ordning gengående intills våra dagar, är så ensidigt och lösligt ihopkommet, alt det är märkvärdigt, huru det ännu kan finna villiga kolportörer. Den inledande afdelningen framter ännu mycket annat skeft, förhastadt och omoget. som rec. dock vill tills större delen förbigå. Omdömra och yttranden, sådana son t. ex. att Srjernbielms IHrkules längesedan är hänvist till de dikter, som pligts igast genomläsas (s.. 5), att Svenska Friheten är Dalins hulvudverk (s. 10), att fru Lenngren icke känner kärlek och andakt (Bf) satt Hallman vär föreståndare för en nationel teater i Stockholm, som skulle bilda ett slags motvigt mot de många franska arbe ten, konungen lät uppföra på sin teater, och således hänvisar på en krets, der Oppos:s tionen mot gallomanien utvecklats till fullt medvetande (s. 22), 0: d. bevisa emellertid att så är fa!let. Kellgren och Leopold erhålla naturligtvis från författarens sidain tet erkänvande. Men de sina del af boken anser dock recensenten var: sde korta karakteristiker, f.rfattären lemna UL NT mm RÖR RUE Oe RO ho -— tu AA —— ja KR VV OA -— Öh Er AM BO bk hy mm