bald) och Victor Emanuel, utan emellen Italien och Frankrike, samt att alla upptänkliga skäl borde ålägga franska kabinoettet förbindelsen att draga sina trupper till baka från Rom för att låta Italien taga sin hufvudstad i besittning. I Temps klandras strängt italienska regeringens åtgärd att genom den kungliga proklamationens utfärdande ha dragit Victor Emanuel med i spelet och sålunda hafva blottställt hans person, sökande sjelf ett skydd bakom densamma. Det har?, yttrar nämnde tidning, ?måhända aldrig i historien förekommit en ställning jemtörlig med Italiens nuvarande. Denna ställning är af.en dubbel och sig motsägande natur; och det är just i denna motsägelse som Italien funnit sin lycka. Det har genomfört den mest radikala revolution med samverkan af ett bland Europas äldsta konungahus och under dess fana. Utan monarkien hade italienska revolutionen varit vanmäktig; den bade ej erhållt Frankrikes bistånd, den hade icke blifvit af Europa godkänd. Utan revolutionen åter skulle franska alliansen ej ha åt Piemont förvärfvat någonting anouat än Lombardiet, och deu italienska enheten hade fortfarande förblifvit i sitt ideala skick. Samverkandet af så stridiga elementer försvårade i hög grad Piemonts politik, men beredde icke destomindre dess framgång. Mer än en gång utgjorde Garibaldi en olägenhet för Cavour; konflikter uppstodo, men ministerns snille förstod göra äfven desga vinstbringande för enhetsiden. Då det syntes oundgängligt att inskränka revolutionen inom Neapel och att förekomma Garibaldis marsch emot Rom, så insåg Cavour ganska väl, att den förre ej skulle ge vika för ord. Hun beredde derföre dagen vid Castelfidardo, och genom detta djerfva initiativ återställde han regeringsmaktens inflytande på samma gång han tillfredsställde revolutionen, i det han lät denna taga ett ytterligare steg emot enheten. Men härvid bör anmärkas, att dessa konflikter egde rum emellan ministern och diktatorn och aldrig berörde konungens person. Victor Emanuel förenade i sig de båda makterna. Inför Europa framstod han alltid såsom reopen för en:regelbunden regering, r en urgammal och frejdad konungaätt — inför Italien deremot var han alltid, tack vare Garibaldis undergifvenhet och ridderliga trohet, revolutionens obestridlige chef. Allt detta har genom hr Ratazzi blifvit förändradt. Han har ej förstått fortsätta grefve Cavours sluga och mäktiga politik, utan har kastat sig än åt enå sidan än åt den andra. I början syntes han ticera än baron Ricasoli gynna handlingens män, men var i sjelfva verket lika oförmögen att tillfredsställa dem som att hålla dem i styr. Han ken visserligen på sin meritförteckning uppföra Italiens erkännande af Ryssland och Preussen; men denna medalj har sin baksida, och för att vinna denna fördel har herr Ratazzi nödgats föra ett språk, som hvarken rimmade sig med Italiens ställning eller med dess intressen. Han har ai!ldeles för mycket ansvarat för ordningen, alldeles för mycket lugnat Europa. Han har påstått sig vara herre öfver revolutionen, men har dervid förgätit, att ju mera Italienska regeringen ansvarar för upprätthållandet af den nuvarande ordningen, desto snarare frestas Europa att uppskjuta just det som ensamt kan leda till en stadigvarande ordninginom italien. Och då Garibaldi gaf sina afsister tillkänna. kunde herr Ratezzi ej hitta på något bättre än att ställa upp, emot honom Victor En-anuel sjelt, och sålunda i första början äfventyra hvad som borde ha sparats såsom den yttersta utvägen. Garibaldi kan ge vika, men i sådant fall tillintetgör han eig gjelf, han abdikerar; han upphör att längre vara denna frivilliga nationalkraft, som, ehuru någon gång till utseendet litet besvärlig, likväl gjort styrelsen omätliga tjenster. Revolutionen skulle då ock abdikera med Garibaldi, och den regelbundna makten ensam qvärstå sådan den nu blifvit erkänd. Och när denna då, enligt ordalagen i den kungliga proklamationen, af Europa begär rättvisa för Italien, så svarar Europa troligen att sådant numera ej längre behöfs, att Italien ju är nöjdt, och att konungens myndighet är nog för att hålla revolutionärerna i tygeln utan att det är af nöden att lösa frågan om åfvens verldsliga makt. Ur hvilken synpunkt saken än må betraktas kan man derföre ej annat än djupt beklaga den obetänkta regeringsåtgärd hvarigenom utan någon tvinnde nöd Vietor Emanuel blifvit ställd I det ena lägret och Garibaldi i det andra. I ett engelskt blad, Economist, yttras om den italienska regeringens ställning till Garibaldi följende : Det kan, efter Crispis stora tal i kammaren vid dess sammanträde i Juni, ej vara något tvifvel om, att hemliga anbud om understöd och penningar gjordes Garibaldi af regeringen för organiserande af något anfall på Grekland eller Turkiet, och att dessa anbud af honom antogos. Beklagligtvis lyckades dock ej detta försök att spela dubbelt spel... Franska kejsaren blef oroad och hr Ratazzi nödgades sjelf uttala sig emot Garibaldis politik genom att arrestera deltagarne i dn låt:ade demonstrationen i Sarnico mot österrikiska Tyrolen, ehuru de sedermera frikändes från al brottslighet trots detta styrelsens bemödande att skjuta ifrån sig ansvaret på dem. Detta misslyckande . af Garibaldis planer hade naturligtvis till följd att göra honom och hans vänner ytterst uppbragta på regeringen, och det var åter mer än tvifveluktigt om hon ej skulle! stanna i minoriteten inom parlamentet. Det! blef åter nödvändigt att gripa till en svag styrelses last, dubbelheten. Garibaldi blef, såsom de bäst underrättade italienare tro, ombedd att fortfarande skänka regeringen sitt stöd och erhöll i utbyte härför löfte om i! bistånd i vapen och penningar för sina w era aflägsna planer. Det sades hono: att f Md