dom. (Forts.) Ytterligare ett ord med afseonde på hbögmessogudstjeostens förändrade ritual. Till Redaktionen af Aftonbladet. Med anledning af en i Aftonbladet n:r 39 under ofvan citerade rubrik insänd uppsats, undertecknad M., som af den förändring, genom k cirkuläret den 26 Okt. 1860 är vidtagen i afseende på högmessogudstjensten, förutspår rätt meniliga följder inom den svenska församlingen. anhälles vördsamt om plats i Aftonbladet för efterföljande belysningar, till deras lugnande, som geaom de förespeglade följderna af sagda förändring låtit sig bekymra eller förarga. Främst t rde få anmärkas såsom en irring al hr M,, att ifrågavarande rituela förändring sket: j afsigt att genom den offentliga gudstjensten: större högtidlighet ) åstadkomma att menigheter kände sig mera dragen till Herrans gårdar Det sanningsenliga är, att den tillkommit för at: bereda församlingen tillfälle att, genom nya pre dikotexters utläggning i gudstjensten, erhålls ett rikare mått af Guds ord, på hvars förkunnande den åsyftade uppbyggelsen, enligt hr M:t af ins. delade åsigt, till största delen beror. Men detta kunde j ske, utan den vidtagna för ändringen i ritualen, så framt ej våra gamla söndagsevangelier tvenne år å rad skulle het och hållet läggas åsido, hvilket förvisso, enligt in sändirens samtalsvis vunna erfarenhet; skulle väckt allmän förargelse i församlingen. Skullt derjemte genom denna anordning gudstjenster vinna i större högtidlighet eller, rättare sagdt,: litärgisk ordning och sanning samt följaktligen i uppbygglighet, så är ju detta något som ej för tjenar klander. Hvad åter beträffar den befarade förlängningen af gudstjensten, som af hr M. uppskatta: till en god qvarts timma, och hvaraf han förespår de sorgligaste följder, så beror denna till största delen på en fiktion; ty den påbjudna 1:sta versen af n:r 24 afsjunges säkerligen å mindre än 3 minuters tid, så framt hrr orgel nister tillhållas att dervid undvika förspel, som ej är i sin ordning vid detta söndagligen återkommande responsorium å englalofsången: Åre vare Gud i höjden m. m., alldenstund dess sam: manhang med demna skulle derigenom obehörigen fördunklas. Föreläsningen af söndagsevan eliet upptager säkerligen i de flesta fall ej hel jar längre tidsmått, och den prestman, som dock 4grufvar sig för denna — hela 6 minuter för längda altartjenst, kan ju om han så vill und vika densamma genom förkortning af gradualsalmen. Ått denna utväg skulle vara till fög: romma för menigheten, såsom hr M. påstår. betviflas högligen af ins., som alltid hört klaga: öfver denna psalrs obehöriga längd. Vill mar åter ej utesluta några versar af en passandr psalm, så kan man ja låta dessa afsjungas efte: predikan, der de kanske verka mesta uppbyggel sen. En sådan fördelning vet ins. vara gernz sedd af församlingen, ty andakten slappas alltid af långvarigt sjungande, likasom af allt för långe predikningar. Iakttages måtta i såväl ena som andra afseendet, kommer gudstjensten, äfven ef ter den föreskrifna förändringens inträdande, ej att räcka öfver tvenne timmar, så framt ej allt för stor nattvardsgång inträffar. Beträffande det söndagliga bruket af samma salmvers, n:r 2, är det visserligen illa att ej rr komiterades sednaste förslag till omvexling blifvit lag, men skadan torde i det närmaste af hjelpas, om vederbörande i stället bortlade ova nan att alltid nyttja samma predikstolsvers. D1 hvarken K. cirkuläret eller kungörelsen d. 26 Okt. 1860 föreskrifva de gamla evangelierna: uppläsning från predikstolen, då öfver dem hvar de år skall predikas, ej heller någon före skrift derom lemnas i vår n. v. handbok, der det blott heter att predikan hålles i anledning aj de antingen vanliga eller — — — påbudna texter, synes det som skulle en itererad uppläsning af evangelierna saklöst kunna underlåtas afdem. som med hr M. anse densamma slappa efter: tanken och göra af gudstjensten en formalitet. Att, såsom hr M. vidare påstår, meningarne bland prester:kapet kunna vara delade, huruvida man nästa Adventssöndag skall börja med den nya (gamla?) evangeliboken, d. v. 8. de gamla texterna, eller med 1:a ONS af de nya är för ins. helt och hållet oförklarligt, då enligt ordalydelsen i ofvan a cirkulär, Kongl. Maj:t Still begagnande vid allmänna gudstjensten från och med första söndagen i Adventet år 1862 på tvenne nya årgångar predikotexter, hvila skola omvexla med de heart tredje år återkommande gamla perikoperna. Skulle dock denna, enligt insändarens tanke, klara ordalydelse fortfarande förblifva dunkel för hr M. m. fl. samt lemna rum för olika åsigter om saken, så är ju dem ej tillfälle betaget att till Yttermera visso kasta en blick i detta års almanach, der 1:a årgångens nya predikotexter från och med omförmälde söndag äro angifna, och all tvekan, äfven hos den enfaldigaste, torde försvinna. Hvad deremot af bemälda författningar lemnas oberördt, och hvarom följaktligen olika me ningar kunna uppstå, är huruvida å bönedagarne deras i gamla evangeliiboken föreskrifna årliga epistlar och evangelier, eller de för året AE texterna skola från altaret föreläsas. en då de sednare, såsom altför korta, äro föga tjenligå till liturgisk skriftföreläsning, lutar ins. till den förra meningen, helst i oftanämnda k. förordning utan rar undantag heter, att jemte isteln dagens af ålder nyttjade evangelium skall rån altaret RE hvarigenom hittills å bönedagarne gällande praxis kan synas upphäfd. — Att å Långfredagen det gamla evangeliet bör läsas från altaret och 6:te akten af Kristi pino historia såsom hittills från predikstolen är klart, men ej så huruvida, i stället för den hittills från Palmsöndagen lånade episteln, bör läsas Es. 53 k., som i herrar komiterades af ständerna gillade förslag dertill blifvit föreslaget, alldenstund den k. kungörelsen ej nämner ett ord om bemälde högtidsdag. OÖOnskligt vore, om vederbörande genom en Ogre Nn ovissheten. U. den 12 Mars 1862. C.-W.H. oo