fru ännu sof, till trots af det intyg om motsalsen, som hennes ögon gäfvo. Ett leende målade sig (eller rättare: en svag. teckning af. ett leende) på det stora tomrummet al mrs Wragges ansigte. CÅh?? sade hon med ett frågande uttryck i rösten. ?Ah, verkligen? Behagar ni sitta red, miss? Jag ärså ledsen -— nej.jag menade intet ledsen; jag menade att jag är glad. —4 Hon tystnade och rådfrågade sin man med en hjelpiös blick. : Glad, naturligtvis ! skrek kaptenen. sölad, naturligtvist, upprepade jättinnan i bernstensfärgade sidenklädningen mera ödmjukt än någonsin. ?Min fru är inte döf, upplyste kaptenen. Hon är bara litet. slö. Hon är besvärad af en. viss dåsighet i sin konstitution — om jag så får uttrycka mig. Jag höjer rösten då jag tilltalar henne (och jag anhåller ait älven ni täcks göra mig dena äran att höja! rösten) blott såsom ett nödvändigt, lifvande ) medel. Skrik åt henne, så vaknar hennes: begtepp för en stund. Täa henne till, och ni skall få se, att hennes tankar jaga längt bort ifrån er. Mis Wragge! Mrs Wragge intygade genast verkan af det lifvande medlet. Behagor du the, min vän? frågade hon för andra på tSätt din mössa rätt!? I Jag ber tusen gånger om förlät tog han, vänd. till Magdalen; beklaglig sanning, all.jag är en I mitt ordningssinne. Allt slärf, al ordning och regelbundenhet den bittraste plåga. Min upph föres från ämnet. mitt lugna blir har ingen ro, förr än allt är i c på sin rätta plats. I yttre afs fru det oregerligaste fruntimme gin har sett. Mer till höger! skrek Ik neny då mrs Wrbgge; som et lydiot visade sig med-sin -tillrättastitta 1 att vinna sin mans godkännande. Mrs Wragge ryckte genast mössan lärpgre t venstra örat. Magdalen steg upp och