Före middagstiden kom Frank tillbaka! med en ny helsning. Hans fi: nsvade få veta huruvida ej mr Pendril vur väntad till Combe-Raven denna dag. Såvida juristens ankomst vore att förmoda, hade Frank fått tillsägelse att invänta honom vid stationen och föra honom med sig till mr Clares hem, der en bädd skulle vara i ordning åt honom för natten. Denna helsning ölverraskade miss Garth. Den levisade alt mr Clare hade erhållit underrättelse om sin aflidne väns afsigt att tillkalla mr Pendril. Var väl den gamle mannens omtänksamma tillbud at gästfrihet ett annat, indirekt uttryck af rent menskligt saknad, som han egensinnigt sökte dölja? Eller egde han kännedom om något hemligt, vigtigt skäl till mr -Pendrils ankomst, om hvilket den tröstlösa familjen hade blifvit hållen i fullkomlig okunnigher? Miss Garth var emellertid alltlör bedrötvad och orolig att länge sysselsätta sig med någondera frågan. Hon underrättade Frank att mr Pendril väntades klockan tu och skickade honom derpå tillbaka med många tacksägelser. Kort efter hans bortgång blef den oro öfver Magdalen, hvaraf hon i denna stund var mäktig, mildrad genom bättre underrättelser än som hon efter föregående aflons erfarenhet hade vågat hoppas. Norah hade användt hela sitt inflytande för att väcka henne ur sin stela domning och Norahs outtröttliga deltagande hade slutligen lyckats bringa den hämmade sorgen till utbrott. Magdalen hade lidit förskräckligt — hade lidit så som oundvikligen måste blifva händelsen med en sådan natur som hennes under den karbp som slutligen gaf henne liadring. De helande tårarne hade icke fallit stilla; med en valfull, våldsam häftighet hade de brustit ut från henn2s ögon men Norah lem