gensägelse vore bättre om hafren användes på ladugården, men att det ej skadar att exportera den, om man kan få för billigare ris de foderämnen, som för ladugården behöfvas. Ett intressant bidrag till belysningen af denna fråga hade blifvit skrifiligen imsändt från läraren vid Ultuna, hr Bergstrand, som uttryckte den åsigt att hafreodlingen så länge jord funnes att odla lönar sig. I hvilket fall som helst skall man här i landet fortfara att svältföda kreaturen ända till dess allmogen lär sig att lämpa kreaturens antal efter omständigheterna. Att med hafreutförseln man exporterade landets must vore ett talesätt som likaväl kunde tillämpas äfven på andra produkter, t. ex. om jern och trä här i Sverge, om stenkolen i England 0. s. v. Alltför olika meningar hade under diskussionen gifvit sig tillkänna för att de skulle kunna sammanjemkas till en resolution, cch det beslöts derföre att den hållna öfverläggningen skulle betraktas såsom mötets svar på frågan. I afseende å de protektionistiska tendenser, som gåfvo sig tillkänna hos en del talare, var det otvifvelaktigt endast till följd af den omständigheten, att detta låg temligen utom ämnet, som en mera genomförd vederläggning af de uttalade åsigterna uteblef. Man kunde bland annat ha erinrat dem, som tro Jå de undergörande verkninen af ett inveckladt och till en oupphörig strid, en oupphörlig depraverande dagtingan mellan intressena, ledande skyddssystem, att landtbrukaren har tullfriheten att tacka för den stadga i spanmålshandeln som under de sednare åren inträdt och verkat så ytterst välgörande för landtbruket. Det är den gällande tull:riheten vi ha att tacka för upphörandet af dessa onaturliga och all sund handel förlamande fluktuationer i spanmålspriserna som blifva en följd af regeringens ingripande då det kan gälla att underlätta införseln genom att för en tid borttaga tullafgifterna, eller att hindra exporten genom utfärdande af utförselförbud. Och man må icke föreställa sig, att det är tullfriheten på spanmål ensamt som medfört detta resultat i afseende på stadga i spanmålshandeln. Dertill har äfven fordrats den tullfrihet å öfriga lifsmedel, hvilken numera eger rum. Ty om än regeringen, såsom fallet är för närvarande då i spetsen för finansdepartementet står en man som uppriktigt hyllar och konseqvent tillämpar frihandelsgrundsatserna, väl inser olägenheterna af ett ingripande från maktens sida för attreglera priserna, så kan det på goda grunder sättas 1 fråga om hon kunde motstå den starka påtryckning från massorna af städernas be folkning, som ropa på exportförbud så snart spotmblspriserna börja i någon betydligare grad stiga, så framt det icke kunde sägas till dem och göras klart för dem att, då de under den goda tiden få köpa sina lifsförnödenheter af alla slag hvarhelst de kunna fås billigast, så fordrar den enklaste rättvisa, att när en god konjunktur inträffar för landtmannen, han också må få sälja sina varor der han får bäst betaldt för dem. Med andra ord: billighet och rättvisa fordra att då landtmannen icke får under den ena perioden genom konstlade medel höja priserna på det som stadsbefolkningen behöfver köpa, så bör heller icke under andra förhållanden stadsbefolkningen få genom konstlade medel sänka priserna på det som landtmannen önskar sälja. Det är icke så länge sedan det sista exportförbudet utfärdades, att icke mängden af landtbrukare bör kunna minnas både det intryck de erforo då genom detta förbud spanmålspriserna med ens sänktes 10 å 12 rdr tunnan om vi icke missminna oss, och de mångfaldiga omstörtningar inom aflärsverlden som deraf blefvo en följd. Påminna de sig detta, böra de inse fördelarhe af att vara befriade från dylika katastrofer, hvilka, om vi åter beträdde den olycksaliga skyddstullsbanan, skulle återkomma oftare än man tror, ty åtminstone två eller tre gånger sedan det sista förbudet utfärdades har påtryckningen för experimentets förnyande varit ganska stark, ehuru regeringen, tack vare den under tiden införda fria tullagstiftningen, sett sig i tillfälle att motstå densamma. Det skulle dessutom ha kunnat hänvisas på vårt gamla systerland Finland, som lyckliggöres af ett skyddssystem i fullaste blomstring och af faderliga åtgärder till prisernas reglerande då sådant aktas nödigt, och hvilket allt har till följd, att om ett hårdt år inträffar, är affärsverksamheten så förlamad, handeln till den grad urståndsatt att hastigt fylla landets behof, att haltva befolkningen svälter. Och en forglig erfarenhet har visat, att det just är landtmannen som får tyngst känna följderna af ett sådant system så snart en felslagen skörd nödgar öncan att uppträda på marknaden såsom köpare i stället för säljere. Högst förvånande är det slutligen, att hrr jordbrukare, då de önska stegra priserna å jordbrukets alster, alldeles förgäta. attlandtmannabefolkningen är den ojemförligt talrikaste i landet och att denna befolkning äfven sjelf konsumerar och sålunda sjelf direkt drabbas af en genom konstlade medel frambragt prisstegring, likasom det i alla händelser blir den som får indirekt betala fiolerna äfven för stadsbefolkningen, ithy att förhöjda lefnadskostnader i städerna derstädes föranleda förhöjda arbetslöner och föranleda åter i sin ordning förhöjda priser på alstren af städernas industri, hvilka naturligtvis FP ESSLEOEEN STENS R LT ASA IA PY CEP YE ng öm