INTET NAMN. Ar WILKIE COLLINS. Ensam hade hon fått underkasta sig smärtan att underrätta döttrarne om att de voro faderlösa. Ensam kämpade hon nu för att uppehålla dem, sedan den fasansfulla vissheten om deras förlust ändtligen hade blifvit dem klar. Hon fruktade minst för den äldre systern. Norahs ångestfulla smärta fick ett naturligt utbrott och en lättnad genom tårar. Men det var icke så med Magdalen. Utan tårar och utan ord satt hon qvar i det rum der hon först hade emottagit underrättelsen om sin fars död. Hennes ansigte — onaturligt stelt och föråldradt af sorg — var så blekt och liflöst, att man ej utan bäfvan kunde se derpå. Intet kunde uppväcka, intet kunde röra henne. Hon sade blott, ftala ej till mig, rör mig icke. Låt mig sjelf bära det? — och försjönk derpå åter i tystnad. Den första djupa sorg, som sänkt sin skugga öfver de båda systrarnas lif, hade som det syntes redan verkat en förändring i deras hvardagliga karakter. Det blef skymning och skymningen öfvergick till ljus, klar sommarnatt. Just då det försigtigt skuggade ljuset tändes i sjukrummet, anlände en läkare från Bristol, som hade blifvit tillkallad för att konsultera med husets läkare. Han kunde ej gifva någon tröst; han kunde endast säga: Vi måste försöka och hoppas. Det slag som träffade henne, då hon fick höra nyheten om sin mans död, har tillintetgjort hennes krafter, ) SED, mr 154, 155, 157150, 161-164 och wet