grep honom den öfvertygelsen att bon var en ung qvinna. Han kände det på den höftighet, hvarmed hon trycke sitt bäfvande bröst intill honom, på den nervösa darrning. hvärmed hon lindade sina armar kring hans hals. Hans Magdalen, hans oskyldiga barn var en qvinna — med hjertat redan uppfyldt af sitt köns mäktigaste allbeberrskande känsla! Har du länge tänkt härpå, min dotter 24 frågade han, så snart han åter kunde tala lungt. Ar du säker på att —? Hon besvarade frågan, innan han hunnit uttala den. ; Säker på att jag älskar honom?4 sade hon. SAcky hvilka ord kunna uttrycka det ja, som jag skulle önska säga? Jag älskar honomt...4 Hennes ord bortdogo ien hviskning och hon suckade. Du är Mycket ung. Både du och Frank äro mycket unga, min älskling.4 — För första gången upplyfte hon sitt hufvud från hans axel. Den tanke som blixtlikt fattade henne klädde hon också i samma ögonblick i ord: 10 vi mycket yngre än du och mamma voro? frågade hon, leende under sina tårar. Hon ville lägga sitt hufvud tillbaka på sin förra plats, men då hon sade dessa ord fattade fadern henne kring lifvet — tvingade henne, innan hön kunde hindra det, att se på honom — och kyste henne under ett hastigt utbrott af ömhet. som åter fyllde hennes Ögon med tårar. 4Rj mycket y mitt barn, sade han med dämpad, röst: ej mycket yngre än hvad jag och din mor voro.4 Han sköt henne ifrån sig, steg upp från bänken och vände hastigt bort hufvudet. Stanna här och lugna dig; i skall gå in och tala vid din mor. ans röst darrade, då han vid bortgåendet