Folkskolan i Sverge. AF O. E. . I. Folkskolelärarens ställning i allmänhet i förbållande till folkskolan. — Den gamla barnaundervisningen på bygden, innan folkskolan blef lagstadgad. — Hvad en flyttbar (ambulatorisk) folkskola är. — Skolläraren Erik Gustaf Walkers historia. Det har väl alltid blifvit erkändt, men erkännes i våra dagar allt varmare, allt klarare, alt ingen uppgift torde vara vigtigare och högre än lärarens och uppfostrarens. Den s. k. folkskolan är ännu ung, är i sitt närvarande lagstadgade skick i det hela taget en skapelse af gårdagen. Dess betydelse har väl derföre ännu icke uppgått fullt klar i det allmänna medvetandet. Rösterna om dess berättigande i förhållande till hemmet och till uppfostran i allmänhet äro derföre ännu mycket delade, isynnerhet sådan den, i sitt ännu outvecklade skick, måste vara. Folkskoleläraren känner detta, röner inflytandet deraf. Det mäktiga, varma deltaggade som skulle motsvara uppgiftens mångsidighet, storhet och svårighet, har ännu icke låtit sig hos den enskilde nog allmänt förnimmas. Folkskoleläraren står i sjelfva verket på gränsen mellan det gamla samhället och det nya, som ur det gamlas former söker arbeta sig fram. Det är naturligt, om han, ännu föga tillgodosedd, under sin egen uppfostran till sitt ansvarsfulla kall ännu föga beredd tillfälle till en mot hans uppgift svarande fullständigare undervisning, samt, under sjelfva utförandet af sitt mödosamma värf, ännu föga understödd af en samtid, som vill kasta så många af den enskildes omsorger på staten, — det är naturligt, säga vi, om han i denna sin ställning mången gång skall känna sig tryckt. Besinnar man vidare, huru otillräckliga, ofullständiga undervisningsmedlen, icke blott enningarne, utan äfven den s. k. materieen, läseoch läroböckerna, medlen för åskådningsundervisningen ännu äro, — betänker man med hvilka oerhörda svårigheter han har att kämpa i följd deraf, att den på folkskolan kastade första religionsundervisningen blifvit föremål för en kall, häfdvunnen slentrian, hvilken läraren i sitt inre känner vara det olycksaligaste misstag. men dock i det yttre måste följa såsom både lag och häfd och allmän sed bjuda, så framstår det tvungna, tryckande i hans ställning ännu tydligare. Allmänheten, ännu icke uppfostrad till insigt af allt detta och upptagen, såsom hvarje enskild är, af dagens omsorger, hvartill folkskolan ännu icke räknas, dömer oftast folkskolan och dess lärare hårdt nog. Man ser oftast endast på frukterna, följderna, men gör sig föga eler ingen möda för utredandet af orsakerna dertill att följderna ännu måste visa sig så ringa. Ja, man betraktar till och med med misstro de rörelser, som der och hvar visa sig till åstadkommande af en bättre allmän folkuppfostran. Man fruktar ett för mycket, innan man ännu sökt göra sig reda för hvad som vore nog eller lagom, och följden blir på de flesta ställen ett — för litet. Må vara att tveksamhet är berättigad i en fråga af en så oerhörd vigt som folkekolefrågan; men de skäl som tala för ett de lyckligare lottades verksammare deltagande såväl medelst uppoffringar som mer delst personligt ingripande i frågans lösnin inom hvarje samhälle äro dock så stora oc så klara, att denna tveksamhet endast kan förklaras af någon djupare brist i den enskildes både ollntgmenskliga och medborgerliga medvetande. Under denna sakernas ställning i folkuppfostringsfrågan gå vi att betrakta en folkskolelärarekarakter, som torde befinnas hafva det största anspråk på uppmärksamhet, och det just derföre att den bevisar hvad den enskilde, när han drifves af ett liksom instinktmessigt, men derföre äfven så mycket starkare, oemotståndligare pligtmedvetande, förmår uträtta äfven under de i yttre afse-1 ende trångaste, kargaste förhållanden. Det är sålunda icke blott en lefnadsteckning vi afse med dessa rader. Vi vilja lemna