Men dermed är historien ännu icke slut. — Höckert är nu professor vid samma akade mi i Stockholm och såzom vi höra, skrifve han alldeles dylika bref till resande konst närer, som aflägsna sig, om också aldrig lite:. från hans akademis nuvarande läror. Nå, detta är nu professorligt, akademisk och menskligt. Det är dock nu för tide likväl bättre i Sverge än för tjugu år sedan och man söker nu komma til rätta mec verkliga talenter, hvilket ätven Höckerts an ställning vid akademien bevisar. Men v veta en målare, som dukade under, för de han misskändes afsina landsmän. Wicken berg lefde i åratal sämre än en tiggare, ofte af hvad ätbart han plockade upp ur gator. nas smuts — och detta under det han mä. lade utmärkta taflor, som ingen köpte ai honom, hvilken alla missaktade. Slutligen kom han — himmelen vet huru — till -Paris, exponerade der några svenska vinterlandskap och väckte stort uppseende. Ludvig Filip köpte dem alla af honom, beställde flera nya, och Wickenbergs lycka var gjord ty efter konungen följde en mecenat, och beställning kom på beställning, Nu började den arme Wickenberg arbeta oerhörd: med en själ, med en kropp, som genom mångårigt elände blilvit försvagade — och han dog, när han upphunnit lyckan. Men det tyckes ha blifvit bättre i Sverge; man tyckes der rätt gerna erkänna och vara stolt öfver inhemska talenter. Af bjertat önska vi, att denna svenskarnes vackra sinnesstämning måtte komma Amalia Lindegren till godo. Nästan alla i expositionen deltagande nationer räkna bland sina konstnärer en ffeller iflera af qvinnokönet, och detta alltid sådana, som förtjena loford. Bland dem står Amalia Lindegren i främsta ledet. Hon besitter ingentiog snillrikt, ingenting synnerligen urs-prungligteller kraftigt; hon skulle ej ha uppfunnit mälararekonsten, om den icke funnits till, men hon har lärt väl och det lärda använder hon sjelfständigt, ja originelt, i det att hennes medel foga sig efter hennes personlighet och en egendomlig, en personlig stämpel derigenom alltid ätryckes hennes verk. Hon är alliid qvinig, isynnerhet vek i uttryck, anspråkslös, full af måtta och takt i de effekter, hon vill frambringa, synnerligen ?lagom? i behandling af koloriten, hviiken hon kunde, det ser man på henne, behandla mera i ögonen fallande, mera atspråksfullt, om hon vore en något mindre stor konstnärinna. Hennes ?mor med sitt barn? vinner genast allas hjertan, hennes ?flicka med en apelsin? vå ett mästerstycke af uttryck, och hennes afton i en stuga i Dalarne? en liten ganska. nätt och treflig genretafla. Grannskapet af Höckerts mera effektrika taflor skadar henne alldeles icke; tvärtom låta de hennes enhelhet först rätt fördelaktigt framträda. Såsom en sund genremålare återstår ännu Jernberg att nämna, såsom landskapsmålare af betydenhet Marcus Larsson, ehuru vi finna hans vattenfall för vekt i färgen samt för rosenrödt, samt i det norska landskapet? för stort hopande af starka effekter. Mn Larsson är i alla fall en stor kraft — den måste blott förstå att spara. Nordenbergsnattvard i en svensk landtkyrka? har lidit af grannskapet med en dylik tafla af Tidemand. Det är en väl målad tafla, men stämningen fattas densamma. Öfverblickar man de tre nordiska rikenas hela taflesamling, måste man medgifva, att den i förhållande till invånarnes antal, till och med om man frånräknar vissa stora verldsberömdheter, har uppställt en ganska betydande kontingent af vackra talenter. Det måste öfverraska vid en allmän öfverblick, att värman i sinne så väl som i färger är större i de båda nordligare rikena an hos danskarne. Dessa äro i stället mera kosmopolitiska i valet af sina ämnen, ty man måoåR etiva, att man något för ofta på duken erfinner Norge och Sverge med deras menniskooch naturlif, och man kan icke undertrycka den tanken, att det i dessa länders galerier måste se något för enformigt patriotiskt ut. Emellertid äro vi dessa nordens konstnärer tacksamma för, att de.företrädesvis hållit sig till samtidens lif, och att de så föga coquetterna med sina Surtids-gråa nordlandsdagar4. Detta är ett bevis på, att dessa länder föra ett lif i samtiden och att de ej behöfva låta intala sig något. Så vidt vi kunna erinra oss, har blott Malmström målat en Brynhilda, virkande Sigurds bedrifter?, och detta ej utan talent. Dessutom förtjenar han loford för att han lika mycket som vissa tyska teaterförfattare lagt åsido det råa hos dessa tider, ehuru det är det karakteristiska. Han har derigenom visserigen icke åstadkommit en Brynhilda, men deremot en vacker tafla. Svenske bildhuggaren Molins Sbältespännare är ett lika anatomiskt samvetsgrannt som skönt arbete, fullt af kraft och rörelse, på hvilket man ej kan se, att dess skapare :! företog sina första öfningar vid modellerinsen al sockerdeg i ett konditori (?). De fyra basrelieferna på sockeln kunde väl vara rikare till uppfinning och äfven bättre utarbetade. Tekniken i dem står icke något förhållande till hufvudgruppens. Emellertid torde gjutningen bära en del ut skulden härtill. UTRIKES.