kyldighet för läraren, icke allenast att städse förelysa lärjungarne i gudsfruktan, kärlek till rättvisa, ordning och saktmod, utan äfven att, der förseelser inträffa, på ett faderligt, det är mildt, men allvarligt sätt dem rätta, fästande noggrann uppmärksamhet på skilnaden mellan de fel, som tillhöra deras ålder, och dem, som komma af vanart, samt, då bestraffningsrätten begagnas, väl taga sig till vara, att den icke utöfvas af nyck eller öfverilning — hvarförutan rektor, hvilken har hela läroverkets närmaste styrelse sig anförtrodd, eger att bland lärarne i hvarje Tlacs utse en klassföreståndare att, i allt hvad till uppsigten öfver klassen hörer, gå rektor till handa och äfven, vid hvarje termins slut, utfärda betyg jemväl öfver lärjunges uppförande, hvilket betyg lärjungen, då han följande termin till läroverket återkommer, skall medföra, påtecknadt af hans målsman, och för rektor uppvisa: —att bestraffningsgraderna äro tre, nemligen 1) straff, som hvarje lärare eger omedelbart ålägga och verkställa; 2) straff ef:errektors beslut, hvilka afhonom kungörasoch verkställasinför den församlade klassen eller inför hela läroverkets ungdom, och 3) straff efter det samfäldta lärarekollegiets dom, hvilka kungöras och verkställas i efori närvaro, inför hela läroverkets samlade ungdom ; att åter, inom hvarje af dessa grader, lindrigaste straffet är varning och tilltal samt derefter, vid fortsatt och svårare felaktighet, må användas nedflyttning under medlärjungar, förvisning från lärorummet eller, med rektors begifvande, annan till framkallande af den felandes ånger och blygsel lämplig näpst; samt att blott i det fall, då genom fortfarande okynne och sjelfsvåld, andra straff visat sig vara utan verkan, lärjunge må med lindrigare kroppsaga bestraffas, dock icke utan att förut hafva blifvit af rektor särskildt varnad för denna påföljd i händelse af ny förseelse. K Jemförom härmed hr rektorn Annerstedts förfarande, sådant det endast efter hans hörande rd hans egen bekännelse blifvit hittills ådagaagdt. enna bekännelse innefattar, att under sistlidne års hösttermin, på angifvelse af vederbörande lärare, om något vid temaskrifning af två lärjungar begånget fusk, fektorn,-då den ene af desse icke velat erkänna sig härtill skyldig, först genom hotelser och derefter medelst upprepade slag å denne lärjunges hufvud och andra kroppsdelar sökt förmå honom till ett sådant erkännande, det der ock slutligen blef af lärjungen uttaladt. Hvar finnes här den lugna besinningen, det milda allvaret, urskillningen af felets rätta beskaffenhet, — hvar finnes här rättvisa? Rektor må det hafva varit fritt att anse och förklara lärjungen skyldig till anmärkta felet och äfven att derför, med anledning af det till rektor skedda vädjandet, bestämma UR hvilken, 5, NERE an te a han uppgifvit, ans; a ynglingarne sj ige, jemvik bort Urabba: dem Då EN och hvilken, då ingendera veterligen förut varit för fel emot skolordningen bestraffad, lagligen icke kunnat blifva någon annan än den lindrigaste, derom rektors beslut, på sätt föreskrifvet är, bort offentligen afkunnas och verkställas; men då nu rektor i stället härför, uti sitt hemvist öfverfallit och misshandlat den ene at dessa ynglingar, samt jag icke, lika med domkapitlet; kan för detta förfarande finna någon ursäkt deruti, att afsigten dermed varit att förmå lärjungen till bekännelse, utan tvertom, just till följd af en sådan erkänd afsigt, rektorns handlingssätt synes böra desto strängare bedömas, helst allt pinligt hörande är i lag uttryckligen förbjudet, likasom en bekännelse, dertill någon är pint eller skrämd, saknar allt laga vitsord, kan jag icke finna annat, än att rektor Annerstedt genom sitt förfarande vid detta tillfälle, då han icke egt någon rättighet att aga, Wwårligen missbrukat sitt embete, på samma gång han PRE äfven brutit emot kongl. förordningen den 29 Januari 1861 angående mord, dråp och annan misshandel. Rektorn Annerstedts egen förklaring innehåller vidare, att, sedan skolstyrelsen erfarit och, under en tid af flere år, fördragit det oskick, ett under vissa lektioner, då undervisningen bertriddes af en lärare, som icke förstod att tillvinna sig lärjungarnes aktning och lydnad, desse icke iakttagit erforderlig stillhet och uppmärksamhet, utan tillåtit sig hvarjehanda ordningen gtörande upptåg, rektorn en dag under innevarande termin med anledning .af dylikt sjelfsvåld i den klass, der samma lärare då undervisade, dit ingått samt med slag å deras hufvud eller så kallade örfilar straffat två ynglingar, som, vid rektorns inträde i rummet, synts deltaga i upptåget, och vidare, dels efter Iektionstummans slut samma dag, dels följande dagen, på enahandal sätt slagit sju andra lärjungar, som klassläraren I uppgifvit hafva varit i okynnet delaktige och af hvilka en blifvit vid båda dessa sednare tillfällen sålunda slagen och en annan först medelst örfilar tvingats att bekänna och derefter ytterligare tilldelats flere slag å hufvudet. ånne här finnes saktmod, faderlighet, urskiljning eller ens rättvisa, såsom stadgan bjuder? eller månne rektorns beteende mycket skil-1 jer sig ifrån djurvaktarens, som länge tålt djurens buller och upptåg men slutligen, tyckande det gå för långt, eller för tillfället mera retlig, rusar in bland hopen samt medelst stötar och smällar bringar den till tystnad? Herrskarens vreda stämma är dock vanligen djurens enda lag, under det helt andri lagar gälla för det menskliga väsendets utveckling och förädling. BiDomkapitlet har emellertid ansett hr Annerstedt böra äfven i denna del vara från ansvar fri, på de grunder, att de beifrade oordningarne varit de svåraste, att upprepade varningar till lärjungarne föregått och att agan ej varit strängare, än skolordningen tillät. Så vidt likväl oordningarne påtagligen blifvit svåra endast derigenom, att skolstyrelsen låtit dem i åratal fortgå; och sålunda fått utbilda sig en tradition att under vissa lektioner ordning och skick icke behöfde iakttagas, — så vidt rektorsembetets handlingar, efter hvilka terminsbetygen utfärdas, icke utvisa, att de lärjungar, som nu blefvo på sagde sätt behandlade. förut varit för fel i skolan tilltalade och varnade samt derefter, för fortsatt felaktighet, fått vidkännas äfven andra bestraffningar, än aga, och slutligen, blifvit af rektor ytterligare förmanade och särskildt för sistnämnda påföljd varnade, — och så vidt skol. lagens medgifvande att i vissa fall få, såsom straff, begagna lindrig kroppsaga icke någonsin bör kunna innebära rätt att å lärjunge utöfva sädant våld, hvars verkningar lika med dem af slag å hufvudet, icke kunna beräknas, ännu mindre rätt att med dylikt våld tvinga till bekännelse eller att, för ett och samma fel, aga mera än en gång — måste jag för min del bestrida all giltighet inför lag af dessa utaf domkapitlet anförde grunder. Ehuruväl nu skäligen kan antagas, att, äfven i sakens närvarande skick eller såvidt hiltills blifvit upplyst, öfverdomarens pröfning af hr rektorn Annerstedts ifrågavarande förhållande torde komma att utfalla helt annorlunda än den som hos domkapitlet egt rum, bör dock dervid, med förbiseende af laga rättegångsordning, icke tå förblifva. Den angifvelse om embetsfel, hvilken innefattas uti de till domkapitlets åtgärd öfverlem