STOCKHOLM den 14 April. Påfviskhet i Svoarge. Man har understundom i politiskt hänse: ende hört talas om ett s. k. inte Rysslånd; en inhemsk fraktion, som för vår frihet och vårt sjelfbestånd skulle vara lika vådliga och hotande i det inre, son Ryssland är i yttre hänseende. Liknelseri är otvifrelaktigt något haltande och innebär en icke så obetydlig öfverdsift, om också en viss portion sanning. Men med längt mera skäl kan man tala om ett inre Rom, en inre papism midt uti vårt protestantiska land, midt uti skötet af vår kongl. svenska statskyrka. Vi syfta här, såsom man. lätt finner, icke å det lilla katolska etablissement, för hvilk herrar Studach och Bernard stå i spetsen och som visserligen gör sig mycket omak för och mycken ära af att kunna till vederbörande andliga kollegium i Rom inberätta, att de för hvarje år åtminstone lyckats omvända någon piga eller fattig madam, och som sedermera fyller de klerikala tidningarne i Frankrike med jemmer öfver de stora mödor och svårigheter, som detta storartad omvändelsearbete kostat dem. I Sverge — det inse dessa Kerrar och deras öfverherrar förmodligen mycket väl — finnes ingen jordmån för den troslära som de. representera; den står alltför mycket i strid med hela vår natur, vårt nordiska skaplynne och vår historiska utveckling, för att någon-. sin här kunna eröfra någon, annat än möjligon någon stackars varelse, hvarsytterliga nöd sätter henne i behof af etablissementets allmosor eller i intellektuelt hänseende kan an ses nästan otillräknelig. Nej, det är en vida vådligare påfviskhet; .som döljer sig under protestantismens namn, som char sitt säte inom sjelfva vår högkyrkliga prelatur, bland dessa useyiter, som isynnerhet vunnit rotfäste vid vårt sydliga universitet och derifrån, med begagnande af Svensk Kyrkotidning? såsom organ, söka utbreda en s. k. nyluthersk?, men i sjelfva verket ultramontan, rent af papistisk uppfattning af kyrka och predikoembete och dervid bryta staäfven öfver sjelfva protestantismens grundprincip. Vi ha redan många gånger haft tillfälle att fästa uppmärksamheten på den katolska syftningen af åtskilliga deras satser och huru-de genom den ställning och gudomliga mission, hvarpå de göra anspråk för det s. k. ?nådemedelsembetet? sam gedom yrkandet; att de symboliska skrifterna ha gudömlig auktoritet, uppresa ett nytt påfveöme, i sjelfva verket trampå reformatorerna och deras verk under fötterna, så att Luther, :om han i denna stund kunde återupplefva, ofelbart skulle i främsta rummet rikta sina skarpa vapen emot dessa, som, med begagnande af hans namn, vilja under andra former återuppbygga den hierarkiska makt, mot hvilken han på sin tid protesterade och begagnade andens svärd. Vi ha äfven -omtalat den illa dolda längtan, hvarmed dessa våra puseyiter alltemellan betrakta den katolska kyrkans concentration, den beundran, hvarmed de tala om den majestätiska byggnad densamma såsom ett samfund företer. t: Det återstod blott att Svensk Kyrkotidning? direkt skulle uttala sina sympatier för påfven och hans verldsliga makt och sitt ogillande af de sträfvanden, som gå ut på att rubba eller i grund tillintetgöra denna makt. Afven detta har nu skett på ett sält, som visar hvilken solidaritet som i sjelfva ver. ket råder emellan det psevdo-protestantiska och det katolska papisteriet. I ett af de sednast utkommna numren af Svensk Kyrkotidning uppstämmas nemligen mycket elegiska klagoljud vid tanken på möjlighet:n af påfvetronens störtande. Anledning till dessa utgjutelser har bladet hemtat af en nyligen utkommen broschyr af Guizot, denne gamle doktrinär, som först genom sitt usla korruptionssystem hjelpte till att i grund förserfva och tillintetgöra kostitutionaliteten i Frankrike och som sedermera vid åsynen af de resultater, som hans och hans konsorters arbeten i denna väg medfört, uppstämmer pessimistisk klagolåt och profetior öfver samhällets, kyrkans och sedlighetens hotande undergång. Svensk Kyrkotidning utfar med mycken bitterhet mot det nya konungariket ltalien och yttrar bland annat: Bland alla piemontesiska eröfringsplaner ir i sjelfva verket den om Kyrkostatens tillintetgörelse den djerfvaste och den i vidsträcktaste mån mest rättskränkande; ty här gäller den tillämnade fursteafsättningen ej blott en vanlig italienskfurste, utan en som eger denna värdighet i egenskap af hela den katolska kristenhetens fader, och den tillämnade indragningen af ett landområde, ej blott ett vanligt stycke italiensk jord, utan ett sådant, som nyssnämnda del af kristenheten anser vara ett nödvändigt tillbehör till det påfliga herraväldet och derföre äfven åt detsamma tillförsäkrat. På annat ställe heter det: Edmond About anmärker i sin hekanta skrift om åfven och kyrkostaten, att biskopen i om (år 1859) är verldslig herrskare öfver åttahundratolf geografiska qvadratmil och regerar öfver tre millioner etthundra tjugofyra tusen sexhundra sextioåtta menniskor, som skrika i himmels höjd? Skall således sdet verldsliga påfvedömet bero a! skrik, så lärer det vär snart komma att gå samma väg som Jerichos murar. Men hi. storien har tillräckligt visat, att det kunnat o FRONT rm jr ELD rr ma