Ni hade bara tagit den ifrån mig, och det var en gåfva som jag skulle gömma och akta väl. Och han brände upp den, Mary, oh! han brände upp den utan barmhertighet. Bessy satte sig upp i sängen, och hennes ansigte började antaga samma uttryck som under gårdagens upplräde, men Mary slog sin arm om hennes hals och tryckte henne till sitt bröst, samt hviskade: Du får inte känna någon bitterhet i ditt hjerta emot honom, Bessy. Du måste glöm. ma allt ledsamt, så som han har glömt det, ty du kommer kanske ej att stanna här mer än ett par timmar. Du skall resa bort, mit barn, du skall rusa ifrån oss! Bessy slog upp sina stora mörka ögon och såg med undrande blickar på Mary. Mary var sig ej heller lik, hon, som alltid brukade vara så stel och allvarsam, såg nu så upprörd ut, och hon talude så vänligt hon som alltid brukade bannas och göra förebråelser för de minsta fel. tcResa bort! Bessy trodde först att det var för den olyckliga sakens skull och att hennes onkel ville köra bort henne, men hastigt påminde hon sig mannen som mött henne i bergen. och hennes tankar togo en annan rigtning. Den der mannen, Mary — han sade at han hörn Calverton — hvem kan det vars som heter lika sg jag? Din far. om Jag Bessy såg helt förvirrad ut, lutade bufvu. det mot Marys axel och började darra häf. tigt. Hon hade hört mycket litet om sin far, och de frågor, som hon i sin tidigare barndom gjort om honom, besvarades a! hennes onkel med den underrättelsen al! fadren vistades utomlands och säkerliger ej skulle återkomma, tillika med den an