för ett nationelt framåtskridande. Märklig är den kontrast, som i detia hänseende vi sar sig mellan förhållandet i de båda länDä i ser man en trång d. frisinnad no lass) I del andra en upplyst och klarsynt adel, som emot sjelfva kejsaren vill höfda folkets intressen. Härom, äfvensom om den förändrade ställning, hvaruti Preussen numera kommit till Ryssland, gör ett Hamburgerblad följande betraktelser: 4Vi göra oss ingalunda några sangviniska förhoppningar om den preussiska reaktionens snara upphörande, och bygga icke alltför fast på den preussiska befolkningens politiska mognad och beslutsamhet, men vi vilja ej heller fördölja, att den nuvarande reaktionen i Berlin till följd af den allmänna ställningen i Europa har vida mindre ut gigter för sig än år 1848, då Wrangel utförde sina hjeltedater. Vi framhålla för ögonblicket i detta hänseende blott en omstländighet, den nemligen, att den nuvarande preussiska absolutismen och feodalismen är 1 saknad af en rysk stödjepunkt. Bakom det feodalistiska Preussen stod år 1849 och under de följande åren ett Ryssland, hvars krafter voro så fullständigt som möjligt koncentrerade uti despoten Nikolai jernhand. Gällde denne kejsare öfverhufvud inom Europa såsom legitimitetens och den gamla ordningens fruktade skyddsherre, så var han för det angränsande Preussen och för den med honom besvågrade Fredrik Wilhelm IV ännu mera: — en faderligt vaksam länsherre. Åt den hållningslöse, vacklande konungen erbjöd han sina gardesregementen till den rebelliska kamarillans? kufvande; hotade honom att besätta Ost-Preussen med trupper, ifall han vandrade på liberala banor, samt belönade derpå hans eftergifvenhet i Warschau och Olmitz med besök och inbjudningar. Nikolaus var med sin talrika armå, sin goda kredit, sin allmakt inom det hemlighetsfulla, tigande, ofantliga Ryssland beskyddaren af det preussiska konungadömet med Guds nåde, det preussiska junkerskapets och det preussiska gardets afgud, ordningens klippkoloss?, såsom han benämndes af KreuzZeilungs pennor. Han var den buse, hvarmed man skrämde Gothapartiet. Nu har visserligen preussiska junkerskapets fysionomi och tendenser förblifvit desumma som förut. Det omringar ännu såsom fordom tronen, tillgodogör sig statens ördelar och söker undergräfva författningen. Adeln i andra länder har vunnit en viss utreckling; den preussiska har förblifvit fullkomligt stationär. Om denna brandenburgiska och pommerska adel kan man med skäl säga, att en sämre omöjligt kan uppletas. Men det hufvudsakligaste skyddsvärnet för letta junkerskap, ryggstödet för det feodalitiska Preussen är brutet — Byssland är