utsidan af den tidens Sverge, ett tafyelgal: leri öfver Carl den elftes och den svenska wristokratiens redan då verkligen eller tillSverge. Texten saknas — (ty om g 1 sednare tider utgifna texs ten är intet alt säga, — såsom varande i ayare tid gjord och innehållande nästan endust förteckningen öfver de särskilda gäårlurnes egare), — en förlust, som vi hafva att beklaga, lika mycket som vi hafva att slädja oss öfver teckningarne, ÅLoccenius, nhjelm, Lagerlöf, Hermelin, Agricola (adlad Lejonmarck)... alla skulle de skrifra text dertill, men ingen blef färdig dermed; och de stolta Dahlbergska slotten stå der än.i Jag utan en röst som förklarar, huru myt ket af dem som var verklighet samt hura mycket eller huru litet den prakt, som då uppenbara, egde fotfäste i en deremot svarande allmän kultur. så Jemför man Dahlbergs teckningar med Fischers efter Burmans ritningar gjorda pro: spekter, eå skall man dervid kunna frestås att tro, det Sverge 1å de 50 år, som för: ngo mellan de begge verkens utgifvande; blifvit afklädt all sin prakt. Fischers pröspekter äro nemligen helt nakna byggnads-: Atningar. Den omgifvande naturen, på Dahlbergs teckningar öfverbyggd af den ranska stilens stela parkkonst och alltså i lem föga synlig, har i Fischers prospekter nästan helt och hållet försvunnit. Några få räd i raka linier och några qvadrater eller några rectanglar, som skola föreställa park eller trädgård, är nästen allt som der är tt se af cmgifningar på de flesta ställena. Det är byggnadskarta i fogelperspektiv af en fortefikationsofficer. I texten, hvilken, sådan den förekommer i den nya af Huldserg utgifoa upplagan, egentligen endast inrehåller några uppgifter om de skånska vårdarnes egare, förklarar emellertid orsaxen till denna teckningarnes karakter. De skånska slotten och gårdarne voro den tikn ruinerade efter Carl den elftes krig. Hur det än dermed må hafva varit, Gjörsvells anmärkning att Fischer, genom att visa huru de skånska herregårdarne sågo ast 1680, gjort Sverge en god tjenst, eger lock sin sanning. Ju mer vi närma oss våra dagar, desto bättre blifva både teekningar oeh text. Peckpingarne utgjorde dock hufvudsak ända ills Forssell, Ljunggren, Bergman och von Scheele, nu i de af dem utgifna verken, gifvit den det innehåll, hvarförutan den lika väl kunde vara alldeles utlemnad. Det drag, som vi i och genom allt detta ville frambåila, är den nyväckta eller stegrade kärlek till fäderneslandet som i dessa :rbeten sökt och funnit sitt uttryck. Det ir icke blott den ökade konstfördigheten ch troheten i teckningarnes framställning, som t. ex. Säves ypperliga teckningar öfver Wisby ruiner, hvaråt vi hafva att slädja oss, utan äfven och fastmer den anla som genomgår beskrifningarne. Vi finna leraf, huru hvarje punkt af vårt land blir ss allt dyrbarare, och hurusom allt flera srafter på grund deraf känna sig uppfordrade ut egra sig åt dea lokalbeskrifnirg, som skall hafva en utförligare, rikare, mångsidizare beskrifning öfver hela Sverge till följd. Fästa vi oss åter vid sjelfva teckningarne i de flesta af de här uppräknade verken, så ära vi åfven deraf huru vår kultur går framåt. Dessa Ljunggrens skånska herr sårdar, huru tala de ej om bildningens växande andel i den yttre odlingens arbete. Dessa slott och gårdar, som i Fischers arbete stå der så nakna på slätten som bade de alla varit öfvergifna ruiner i ett förödelsens land, eller som i en del af Thersners verk, isynnerhet i fortsättningen, :ramstå i en omsifning åt hvilken naturens konstförsköninv änuu icke förmått gifva den harmoni, som är den : odlingen ingjutna bildningens kännemärke — de visa sig i de af Richardt gjorda :eckningarne till Ljunggrens arbete just 1 lenna yttre harmoniska hållning, som är den mera bildningsmättade odlingens verk. Man inner såsom vi äfven på några af de i teckninsarne frametälldagårdarne i verkligheten funit, det den skånska odlingen under de sista ti!erna gjort betydliga framsteg, att den för yttansskull bedrifna odlingen kring en stor iel af de skånska gårdarne förädlats till konst-könhet i gårdarnes närmaste omgifning. Må vara att den skånska bondgården eller orpet i allmänhet ännu bär nyttans oeh den ner eller mindre berättigade egennyttans srägel af våld emot naturen eller af en anla, som ännu ej hunnit bringa det nyttiga ill harmoni med det vackra; — vid herr:ärdarne har denna anda dock hunnit blifva näktig, samt i och genom bildningens inörlifvande med det nya landthushållningssystemet, genom farmsystemet och enskiftet är nöjligheten gifven för denna andas utbrelande öfver landet. Får skänska kulturen ostörd fortgå i dess närvarande riktning, så orde det ej komma att dröja länge förrän Skåne blir ett litet England i Sverge, åt. minstone i det bänseende som vi särskildt här åsyfta. Nästan vid hvarje gårds beskrifning yttras också om egaren under de ta tiderna att de nedlagt betydligt arbete och betydliga kostnader på gårdarnes försköning. Denna förskönivg är i de flesta ell en gradmätare på odlingens framsteg, och dessa uppgilter, som annars för många ännu :tke betyda något särdeles, 1å dock derigeaom en ganska stor betydelse. Vere vi blott i Sverge mera väckta till medvetande om den odlingens, och den försköningens plats i vårt allmänna kulturarbete! D.tta om det förevarande arbetet i allwänhet ur de synpunkter, från hvilka det föranledt oss att åter erira Om en och annan sida af vårt kulturlif eamt om vår uppfo: stran till kännedom om detta lif. Återstår endast att anföra ett och annat enstaka drag med afseende på arbetets plan och utförande.