ATJODIDlIICIE Val ICAGC UJUPdIGT BULUGdU, Gl Ulb när han, för hvilken åvägabringandet af trosenhet var hufvudsak, såg, på hvilkendera sidan den största sammanhålligheten fanns och att endast fhomousiasterna skulle kunna åstadkomma en majoritet, så förmanade han först alla att underskrifva en formel, liknande den af Eusebius framställda, med tillsats af ordet homousius, och befallte sedermera alla att göra det, så framt de icke ville bli afsatta och lJandsförvista. Detta öde drabbade också ganska riktigt ej blott Arius, utan de två biskopar, som till slut vägrade att underskrifva, och om karakteren af den fullständiga enighet i tron, till hvilken man hade kommit, vittnar bland annat en biskops yttrande till biskop Eusebius af Nicomedia: Du har nu skrifvit under, för att icke bli afsatt, men inom år och dag hoppas jag, att den lotten skall drabba dig, hvilket också ganska riktigt gick i fullbordan. Huru föga denna enighet i sjelfva verket hade att tetyda och att det icke innebär den ringaste orimlighet att ungefär ena hälften af konciliiledamöterna i sitt inre omfattat en hufvudåsigt, den andra en annan, det visar sig just af den påföljande tidens historia. Niceenska mötet uppnådde så litet sitt syftemål att sluta stridigheterna, att det just tvertom kan anses såsom begynnel3en till det stora politisk-teologiska kriget uti romerska verldsrikets inre. Det dröjde icke många år, innan det visade sig, att en aftvungen bekännelse icke har något värde eller är något: att lita på, och innan arianismen och semiarianismen ånyo kunde mäta sina krafter med de ortodoxa homousiasterna, och efter Constantini död utbröt striden emellan athanasianer och arianer med en sådan häftighet, att frågan derom, hvilkender gagnlösa de som skulle vara den gällande, blef den vigtigåste samhällsangelägenhet. Den ena synoden efter den andra hölls, vid hvilka än det ena, än det andra partiet hade öfverhanden och skiftesvis fördömde och försökte afsätta hvarandra, och det behöfdes icke mera än att några inflytelserika höffruntimmer och hof. eunucher blefvo arianska och kejsar Constanti derigenomicke obenägen för den arianska uppfattningen, för att denna genast gjorde sig gällande vid flera synoder. Genom en dubbelsynod af vesterlandets biskopar i Rimini och österlandets i Seleucia bief till följd af de vanliga konst-:reppen och manövrerna hsmoiusios gällande såsom ortodoxt för hela kristenheten och komousios lörklaradt kätterskt och nu började arianerna i sin ordning de grymmaste och våldsammaste förföljelser mot sina fiender. Folket förstod af dessa stri digheter intet, men tog lika stor del deri. som i de offentliga kappränningarne, bland hvilka redan sedan långt tillbaka bland kappkörarne, liksom bland åskådarne piägade bilda sig partier, hvilka införde sin strid i det dagliga lifvet och kort derefter icke sällan råkade i blodig kamp med hvarandra. Czesareopapismen (furstpåfvedömet) var sisserligen redan färdigt till följd af de för religionen förmånliga lagart på hvilka insändaren syftar; kejsaren kunde — det hade redan flerfaldigt visat sig — hos biskoparne med sin bestämda vilja substituera den heliga andas ingifvelse äfven i fråga om de käraste dogmatiska spetsfundigheterna; men då det teologiska hatet kommit i farten, bröt det snart äfven disciplinens band och det gick ända derhän att man såg biskopar slunga mot kejsar Constantinus epitetet antikrist derföre att han ville ålägga dem nåa fördragsamhet. Det var oa många varandra förkättrande synoder och anblicken af de stora hopar kättare, hvilka å ömse sidor slagtades, som gjorde kejsar Julianus kristna läran obenägen och föranledde hans affall och försök till en reaktion emot kristendomen. Arianismen och dess många särskilda afarter hade under flera kejsares tid öfverhunden, till dess kejsar Theodosius vanns för homousios4, då detta åter blef faststäldt vid kyrkomötet i Konstantinopel 381, der de 2 k. macedonianerna blefvo besegrade och dogmatiska bestämmelser antogos rörande den Heliga Andas jemlikhet med Fadren och Sonen i samma gudomsväsende, hvarefter möteti Ephesus 431 efter mångahanda strider gaf en hop nya fina bestämmelser i afseende på föreningen af de båda naturerna hos Kristus, hvarigenom såluada stadgades det trossystem, hvilket Luther, med speciel hänsyftning på den dogmatiska treenighetsläran, kallar en lära Kicke allenast mot allt sundt förnuft, utan ock emot Guds skapelse. Vid betraktandet af det sätt, hvarpå kyrkans dogmatiska system tillkom och på hela dess synodallif i allnfänhet, torde det icke ara för djerft att påstå, att de mera framvått ur och bära vittne om det teologiska hatet än om Evangelii anda. Ett talande vittnesbörd från dessa tider om det intryck som det ifrågavarande arbetet för Yenigheten i trosbegreppet gjorde på ädlare samtida, är ett yttrande af en bland de både i afecende på hjertat och hufvudet rikast begåtvade bland kyrkofäderna, Gregorius al Nazicnz, hvilken var patriark i Konstantinopel, nea drog sig tillbaka i privatlifvet. emedan han ej trifdes bland det teologiska hatets apostlar. Om jag skall säga san ningen? — yttrar han — är jag så sinnad, att jag skyr hvarje församling af biskopar, y jag har ännu ej sett ett godt slut på någon, jag har icke sett en synod, hvilken icke, låvgt ifrån att hätfva det onda, medört förökandet d raf; ty på dessa möten herrskar en: obeskriflig stridsoch hersk iystnad, och lättare skall en person ådrags sig förevitelsen atthan vill upphäfva sig till omare öfver andras fel, än det skulle lyckas honom att utplåna dessa. Vi hemställa till insändaren, huruvida man icke, i stället för att glädja sig öfver desse kyrkomöten och deras dogmatiska resulta