inae VEStamnDluUsSar aljharda den tro, som var tillåten och med hot om timlig och evig ofärd anbefalld; de skriftlärdes egoistiska högmod uppträdde i en långt mörkare gestalt än hos judarne; de sökte förskaffa sig anseende genom att lösa en mängd sjelfskare svårigheter och genom att medelst årklyfverier förvirra de enklaste saker; biskoparne blefvo statsfunktionärer, deras dog. matiska tvister och rangstrider fingo karakteren af statsangelägenheter och nu följde, för tillfredsställande af det inbördes teologiska hatet och den ömsesidiga herrsklystnaden och egenkärleken, dessa mångfaldiga biskopliga kyrkomöten, hvilka, enligt en utmärkt historieskrifvares ord, inneburo en olycka, lika förderflig för kristendomen som för staten. Bland dessa mölen intager det kyrkomöte i Nicea (år 325), hvarom här är fråga, ett märkligt rum, och icke blott katolska samt anglikanskt-högkyrkliga, utan älven åtskil liga lutherska skriftställare vilja betrakta den mycket beprisade fullständiga enighet, till hvilken man här kommit, såsom ett omedelbart verk at den heliga anda. För den oväldiga granskningen åter, som icke blifvit invand att endast med helig fasa betrakta allt som en gång blifvit stämpladt såsom kätterskt och derföre anse dess utrotande såsom ett gudomligt verk samt att med användande af de ur kyrkohistorien inlärda termerna inrangera under gamla förkättrade benämningar hvarje uttalad åsigt, som afviker från de fastställda dogmerna, för denna ranskning visar sig andan vid detta möte, iksom id de flesta dylika, icke synnerligt helig hvarken hos det ena partiet eller hos det andra. Det är visserligen svårt att kunna leda sig till ett opartiskt omdöme öfver hvad som verkligen passeratiså långt aflägsna tider, uti detta, såsom i så mänga andra fall der de segrande skrifvit de besegrades hi storia; och det är väl bekant, att Arii och arianernas skrifter utplånades, att det belades med död-straff att innehafva en dylik skrift och att de kyrkligt-historiska skribenterna väl måste vakta sig för aila uppgifter, som på ett eller annat sätt kunde låta förmånligt för arianerna, så vida de icke skulle misstänkas för att vara kätteriet benägna. Så mycket kan man dock, med behörigt reducerande af det teologiska hatets framställningar, finna, att en kärlekslös, intolerant och trångbröstadt sofistisk anda florerat på båda sidorna. För att tillfallo kunna bedöma striderna vid detta möte skulle man ega tillgång till fullständiga redogörelser för dess verksam het. De i behåll varande synodalakterna utgöras endast af sjelfva symbolum, de 20 canones samt synodaldekretet. Sägnen förmäler, att det skall ha funnits vidlyftiga protokoller öfver de mångfaldiga debatterna och propositionerna, hvilka sedermera blitvit förstörda, hvilken sägen erhåller ett slags bekräftelse af företalet till den arabiska canones-samlingen, der det heter, att det siceen ska mötets förhandlingar fylla ej mindre än 40 böcker. Emellertid kan man af de ur ortodox synpunkt försigtigt affattade yttranden om mötet, som finnas hos åtskilliga gamla kyrkliga skribenter, lätt göra sig en föreställning om våldsamheten af de strider, som vid detta möte pågått och om den långa ovisshet, i hvilken man varit rörande det resultat, till hvilket mötet skulle komma. Constantinus, som inkallat mötet, för att derigenom, såsom han tänkte, få ett slut på de hätska striderna, menade att ?då det ke vore fråga om något nytt i sjelfva gudsdyrkan kunde de stridande ju lätt förlika sig, då de i hufvudsaken voro eniga?; hvad han framförallt önskade var enighet i trosbegrippeb hurudan den än månde blifva. Huru åliga utsigterna voro i detta hänseende, derom vittnar den massa af ömsesidiga angren som de högärevördige tillställde ejsaren och som han utan att öppna dem offentligen uppbrände på mötet, under det ylftrandet, att sådana saker endast kunde dömas af Gud, icke af menniskor. Då han sjelf vid denna tid lutade åt arianismen syntes det vid mötets början vara ganska mycken utsigt till att de, som i mera eller mindre mån omfattade de arianska åsigterna skulle bli segrande öfver den motsatta, mera intill-den s. k. BSabellianismen gränsande åsigten. Antalet af de biskopar, som bivistat mötet, uppgifves olika, af Eusebius till 250, af Athanasius till 318 och den sistnämnde, som af all makt sträfvat att förherrliga detta möte, har dervid utan tvifvel räknat alla biskopar, som under mötet efterhand varit i Nicea, ty det skeide här, såsom vid andra dylika möten, att somliga foro sin väg och andra kommo, så att antalet varierade. Uti intet exemplar afsynodalakterna har man större antal. underskrifter än 224, biskopar och s. k. korbiskopar sammanräknade. Om den skarpa och ovissa strid, som man väntade sig, vittnar den omständigheten att biskoparne medförde icke blott åtskilliga skickliga prester och diakoner, utan äfven dialektiskt bildade lekmän, af hvilkas biträde de ville begagna sig i kampen. Det är sannt, att Philostorgius upplyser, att blott 22 biskopar uppträdde för Arius, men dels är det bekant, att en stor mängd prester och dialektiskt billide lekmän togo häns parti (Socrates, Hist. eccl.), dels begår man ett stort misstag, cm man vid mötet endast vill se två partier, de egentliga arianerna och deras fiender; ty der fanns en partifördelning, som man nästan kunde jemföra med den, som cger rum i våra dagars politiska representantförsamlingar: om Arius och hans anhäsägare utgjurde venstern och anhängarne af den åsigt, som sedermera förklarades för den ortodoxa, högern, så bildade Eusebius från Nicomedia och de som följde honom. venstra centern, och Eusebius f:ån Cresaret högra centern. Mellan dessa särskilda frak tioner kämpades både före och efter synodens högtidliga öppnande under flera måna ders tid, hvarvid de särskilda fraktionern: