Men nuru utmarkt en minister an ma vara, så är han likväl aldrig den ende för tillfället lämplige; ty det har än aldrig, lofvad vare Gud, gifvits och kommer aldrig att gifvas nödvändiga menniskor. Hr Ratazzi har, äfven han, egenskaper, som ej kunna underkännas. Vi betvifla ej hvarken hans patrictism eller hans förmåga. Om han för sin upphöjelse haft att tacka vissa inflytelser, så eger-han tillräcklig skicklighet att, en gång väl genom dessa upphissad i höjden, frigöra sig från deras förmynderskap och, om ock endast på afstånd, efterhärma denna hos grefve Cavour så underbara färdighet, hvarigenom allting leddes på samma gång som han tyctes ge efter för alla menniskor. I alla händelser kunna vi ej dela en mängd italienares passionerade fördomar emot den nye ministern, och vi glömma gerna, att om han au efterträder Ricasoli, han efter Villafranca:ördraget efterträdde Cavour. Men hvilket omdöme man än må fälla öfver dessa båda statsmän, så är det en regel nom alla parlamentariska länder, att ministören icke kan falla annat än för en kamnarvotering. Detta var ej fallet med Ricasoliministeren. Majoriteten hade icke vid ett enda illfälle svikit densamma. Det är således koungen sjelf, som här kommit emellan, och hr nicasoli gjorde en indirekt men fullkomligt ydlig hänsyftning på denna mellankomst, då van i början af sitt stolta och högsinta tal ytrade, att han ej ville tala om annat än de konstitutionella skälen till sin afskedsansösan.4 Denna afskedsansökan har således vaft andra orsaker och dessa icke konstituionella? Den är sålunda en verkan icke f italienska parlamentets vilja, utan af er innan vilja? Diritto har sålunda fullt skä! tt utbrista: Den fordne ministerns orc iro af en stor betydelse för dem som känna ill de sednaste dagarnes historia.t Och letta förklarar det liberala Italiens oro och ;visshet i afseende på den nya ministeren. sjelfva dess ursprung synes tillkännagifve ut konungen och hans omgifning nu gjor: let första steget på den personliga politikens bana. Och detta är betänkligt ur synpunkten af Italiens inre politik; det är ej nindre betänkligt i betraktande af dess na: ionalenhets organisation. Så länge som irendernas ledning var i parlamentets hänler, kunde den offentliga meningen göra sig tt klart begrepp om det mål hvartill man sträfvade, och de för detta mål erforderliga nedel kunde äfven lätt inses. Men om koaungen hädanefter vill både styra och resera, hvilken blir den politik, som medhoiom kommer att regera? Hvar skall den söka sin stödjepunkt? Hvilka eftergifter skall den göra åt dem som understödja densamma? Skall han ställa sig i förbindelse med dette stora samfund, som bär namn af Provedimento, eller skall han midtför de liberala: näsa söka bilda ett ultrakonservativt parti. hvars program mindre kommer att gå wu på att låta Piemont sammansmälta i den stora italienska nationaliteten än att låta Piemont uppsluka i sig de italienska nationaliteterna? Och detta är icke allt. Ricasoli hade klart insett, att sjelfva knuten i den italienska fråsan ligger i upphäfvandet af påfvens verldsliga myndighet, samt att man ej kan komma till Venedig annat än genom Rom. Om Norra Tyskland och sjelfva England för närvarande jöga bekymra sig om Venetiens befrielse, så är det icke derföre att de ha något emot den italienska nationaliteten, utan derföre att de befara, att denna nationalitet skulle komme : allt för stort beroende, och att den fruk:ansvärda fästningsfyrkanten sålunda blefve en slags framskjuten och hotande förpost å: en krigisk stormakt (Frankrike). I den stund då denna farhåga försvinner, då Italien i be sittniog af sin hufvudstad kommer att ut zöra en kompakt, homogen enhet, och på zrund deraf frigjordt från allt främmande inlytande, skall den venetianska frågan vars bragt nära sin slutliga lösning. Detta är orsaken hvarföre den skicklige minister, hvilcen nu afträdt, sökte å ena sidan tydligt åda zaläcga sitt fullkomliga oberoende, och å den indra sidan oupphörligen och med mång aldiga medel påyrkade, att våra trupper Iroges tillbaka från Rom. Hr Ratazzi komner utan tvifvel att af den offentliga meingen tvingas att fullfölja denna politik. vilken numera är för Italien en oeftergif ig nödvändighet. Men skall han väl full ölja den med samma energi som sin förerädare? Skall han fullföjja den äfven under ifventyr att misshaga, och med denna ihär lighet, som ensam förmår häfva alla hinder? Dessa frågor, som alla uppriktiga vänner it Italiens oberoende göra sig, förklara till äckligt deras farhågor, deras oro. Det ä nöjligt — vi upprepa det än en gång — ut någon hemlig orsak i detta fall förmått Vietor Emanuel till en mellankomst, som cke ligger i det parlamentariska styrelseättets natur. Det är möjligt, att denns nellankomst står i sammanhang med en öfzergående nödvändighet, med någon komvination, som i April månad blir bekant — ch icke med ett system af misstroende emot riheten. Konungen lärer utan tvifvel erina sig, att han icke får betrakta sig såsom ifkomlingen af en gammal dynasti, utan såsom en fältherre, krönt af en nation, som ,;å grund af nutidens iders inflytande återager sin plats i verlden. Emellertid är det alla fall svårt att icke instämma i den al Vuova Europea uttryckta mening, då bladet yttrar: Vi vilja hoppas, att ministern skall seta akta sig för att reta folket; men vi hysa tt ännu fastare hopp, att äfven, om detta nträffade, folket skall veta att göra sin friret respekterad.? se Rv EU ED