på åkrarna och behöfva ej vara rädda för några poliskonstaplar. Säsom den äldste åtföljde jag oftast min far på hans handelsvandringar, och han un-. dervisade mig i allt. Läsa och skrifva har jag aldrig lärt, min skola var gatan och torget, och den, som har ögon och öron öppna, kan sannerligen lära mycket der. witt lif var ingalunda synnerligen angenämt, och om sommaren måste jag redan kl. 4 på morgonen vara på benen. När jag var tretton år gammal och kände, att vingarna växt ut på mig, kom begäret efter frihet plötsligt på mig. En dag råkade jag i tvist med min far, och med ett raskt beslut flög jag ut ur det kråknäste, der min familj bodde. Detta var illa för min far, ty då vi tillsammans vandrade kring gatorna, trängde min gälla röst bättre igenom bullret än hans grofva och hesa; men han var sjelf skulden till att det blef så, han hade icke bättre uppfostrat mig. Jag lånade mig således sex skilling och hyrde en kärra; något mera behöfde jag ej, för att draga mig fram i verlden. Guld och silfver kunde jag ej ega, men i stället hade jag lycka och oblyghet. Det finns ingen större lycka, än att ha köpmansblod i ådrorna, och den, som ej är född till yrket, blir alltid en usel costermonger, som icke riskerar någonting vid inköpet och hvarken har förtroende till lyckan eller sig sjelf. Vid sexton års ålder var jag mätt på ungkarlslifvet och blef betänkt på att söka mig en hustru. Jag gick derföre en afton till en danslokal, der jag visste att kärleksaffärer afhandlades och uppgjordes, och fann der många unga flickor, som ha sitt uppehälle på gatorna såsom frukthandlerskor m. m. Till våra qvinnors heder måste man medgifva, att friska, starka och hyggliga äro de nästan alla; men en af dem föll mig isynnerhet i smaken. Hon begagnade efter sin vana korta kjortlar, så att jag kunde se hennes fotleder och nätta kängor; ni måste nemligen veta, att vi costermonger lägga mycken vigt på skodonen. En annan skulle kanske ha tyckt, att hennes röst lät litet groft, men jag slöt deraf till, att flickan kunde ropa bra på gatorna, och derföre föreföll mig detta fel — om det var något — såsom en god egenskap. För öfrigt var hon ljuslätt och hade frisk färg; hon kunde kanske vara ett par år äldre än jag. Jag bjöd henne på några förfriskningar, och bad få följa henne hem och bära hennes korg. Korgen var lätt, och hon antog anbudet. Nu voro vi gifta, åtminstone lika väl som de flesta andra unga costermongers. Vi hyrde ett rum för 4 shillings i veckan. Hela dagen i ända sålde jag på mitt håll och min hustru på sitt; om aftnarne följdes vi åt på dans eller på pennykoncerterna eller teatern. Vi costermonger tycka alla mycket om dessa nöjen, lifvet på gatorna är så tråkigt och sträfsamt, att vi gena emellanåt roa oss. BSpektaklet är mycket trefligt, man . talar bara för mycket der och gör för litet. Om Shakespeare vore hälften så lång, skulle han vinna på det, och Hamlet, som jag sett flera gånger, skulle vara mycket roligare — . det vill säga, jag talar efter som vi tycka — om aktörerna blott spelade anden, likprocessionen och dueller på slutet. Jag skulle också tycka mer om Macbeth, om bara hexorna och slaget förekommo. Om ni möjligen är bekant med direktören, så kunde ni ju ge honom det goda rådet att uppföra flera stridsscener; menniskan har gjort visdomen, men Gud har skapat styrkan. Vår lilla handel (fortfor han efter denna afvikelse) gick ganska bra: Min hustru — jag vill icke smickra henne härmed, ty hon är nu död — var ett riktigt mönster för en hustru af hennes klass. Hon höll vårt rum snyggt och var lika flitig som företagsam. I allmänhet äro våra qvinnor mera värda än vi, ty de spela ej; oss ruinerar spelet, denna lagt, som ligger i blodet på oss. De äro äfven trognare än männerna; om de ofta kläda sig kokett, så göra de det, för att behaga den, hvilken de betrakta såsom sin make. Men jag skulle icke ha varit någon riktig costermonger, om ej svartsjukans eld strömmat genom mina ådror, En hustru på gatan är som en violbukett, och man fruktar alltid att den skall gå ur en hand i enjs annan. Denna tanke gjorde mig mången gång orättvis mot henne, ty om jag också alltid har ansett det skamligt af en man att slå sin hustru, så fanns det dock dagar, då jag icke var alldeles nykter och lyfte armen högre än jag velat, men icke utan att skämmas derför dagen derpå. Vi hade tre barn, tillfällighetsbarn (chancechildren) kallar man dem väl ofta, men det är alldeles orätt, ty jag har erkänt dem, och de flesta af mina kamrater göra på saroma sätl. Jag uppfostrade mina två söses ner och min dotter till mångleriyrket, likasom jag sjelf blifvit uppfostrad dertill. Dels drifva nu yrket för egen räkning, och om jag möter dem på gatan eller på torget, så har jag ingenting att förebrå mig. Ingenting gör hjertat lättare än medvetandet att ha uppfyllt sin pligt. Hela min ärelystnad är nu riktad på att hyra en fruktbod. Några bland mina kam-: rater, som dragit kärra på gatorna, ha inför mina ögon svingat sig upp till denna samhällsställning och äro nu valmän. Jag skulle redan sjelf ha höjt mig till bodegarnes krets, om ej den stränga polisen legat mig i vägen, Man beskyller oss att stänga l: atorna med våra små kärror, likasom om Icke vagnarna och droskorna, som ställa upp sig utmed trottoirerna, också skulle hindra trafiken! Och huru motsägande äro icke höga vederbörande mot hvarandra! Om vi till följd af sjukdom eller något annat missöde hemfalla till arbetshuset, så lemnar församlingen oss frivilligt en kärra och litet varor, för att åter hjelpa oss på fötter: hvarföre kommer då polisen efteråt och stör oss i vår handel och tacer sålunda