hvad individualiteten äro? Skall Non, utan, att vända. tillbaka, :till lättrogenheten och delse fullföljande det BOSNIA ve. Itenskapens bana, återfinna belåtenheten, if vern, hoppet, de vidtomfattande tankarne? Skall deten dag anses löna mödan att lefva, ocK skal! den, som tror på pligtens lag, finna i dess efterföljd sin belöning?... Jag vet det icke. — Det vissa är, att då man söker sanningen, enligt vetenskapens ordning, så har man fullgjort en pligt. Om sanningen skulle finnas sorglig, så ega vi åtminstone den trösten att hafva utforskat den i regelbunden ordning och förskaffat oss det vitsordet att vi med fullkomlig redlighet fullföljt vårt värf. Uppriktigt sagdt kan jag ej fördjupa mig i dylika betraktelser. Historien ådagsalägger för oss den sanningen, att i menniskonaturen finnes en transcendental instinkt, som drifver den mot ett högre mål. Mensklighetens fortskridande utbildning är oförklarlig under den förutsättningen att menniskan skulle vara ett väsen af endast oändlig bestämmelse, dygden blott en förfinad egoism och religionen endast ett bländverk. Låtom oss derföre arbeta, m. h.! Hvad än Predikarebokens författare må säga, under ett af sina tröstlösa ögonblick, så är visdomen Slikväl icke en usel möda, som Gud gifvit menniskors barn att de skola qvälja sig derSmed. Den är någonting bättre än så. Vore också allting tra a så skulle den, som: helgat sitt lif åt det sanna, ändå icke blifva mera bedragen än andra. Men om det sanna och det goda verkligen äro någonting — och för min del är jag förvissad derom — så har onekligen den, som eftersträfvat och älskat dem, haft den bästa ingifvelsen. Vi skola icke mera träffas på detta fält för alltomfattande forskning, m. h. — Vid mitt nästföljande föredrag ärnar jag fördjupa mig i den hebreiska !språkkunskapen, der de flesta bland er icke vidare komma alt följa mig. Men må de som äro unga, och som jag kan tillåta mig att gifva ett råd, låna sitt öra till hvad jag har att tillägga. Den ifver, som röjt sig mer än en gång under detta föredrag, a ett för mig så hedrande vis, är förtjenstfull till sin grund och ett lofvande tecken; men låt den icke urarta till lättsinnig agitation. Må er håg vändas åt de grundliga studierna; det frisinnade företrädesvis påkallar odladt snille, ädelt hjerta, sjelfständigt omdöme. Utbilden åt vårt fädernesland ett slägte, moget för allt som utgör samhällslifvets ära och prydnad. Tagen er till vara för obetänksamma hänförelser, och ihågkommen att friheten icke eröfras utan genom allvar, aktning för sig sjelf och andra, hängifvenhet för det allmännas fördel och för det särskilda värf, som hvar och en för sig fått sig uppdraget att grundläoga eller fullfölia i verlden.