trig, misstroende. Den 30 Januari 1779 skrifver samma kardinalsändebud, atti Rom är allt agiotage och falhet. Och straxt före revolätionen 1782 säger han: Situationen blir med hvarje dag alltmera kritisk, och jag fruktar att Pius VI:s regering kostar onom mänga tårar. Sedan prinsen ytterligare Eg en mängd dylika utdrag ur bourbonska beskickningsberättelser, öfvergr han till de dökumenter, som härstamma ån Napoleon I:s tid; alla innehålla de, att den verldsliga sidan af påfvedömet icke står till att rädda. Särdeles utförligt inlåter sig prinsen på hertigens af Cadore berättelse af den 13 Februari 1810, hvilken han-fråmställer såsom karakteriserande Napoleon I:s ionersta öfvertygelse; denna berättelse slutar med det påståendet, att den romerska curian försatt kejsaren i valet mellan att antingen upphäfva sis mot påfvedömets andliga makt eller tillintetgöra dess verldsliga makt. Slutligen uppläste prinsen ett cirkulär af Napoleon I af den 13 Juli 1810 till bisköparhe mot de religiösa upphetsningar, som då började i Frankrike. Derpå meddelade han utdrag ur beskickningsberättelserna under restaurationen, bland hvilka Chateaubriands depescher utmärka sig; meningen med alla dessa citater var att bevisa, att hvarje förbättring af den romerska regeringen vore omöjlig, hvarje reformide der på hållet en galenskap. Efter det prinseh derpå skildrat händelserna efter Roms besättande och visat hvilka offer Frankrike bragt påfvedömet för att derför erhålla ingenfing, platt ingenting annat än: Vi vänta på ert nederlag, och vi skola genomdritfva allt, om I ären nog dumma att upprätthålla status quo åt oss!4 öfvergick han till fråfm huruvida Italien nödvändigt måste ega om. Han yttrade: En italiensk enhet utan Rom är ingen enhet. Till och med mina politiska motståndare skola medgifva att Italiens befolkning utmärkt sig genom lugn och moderåtion. Men om I frågen de mest lugna, de mest moderata italienare. om de tro på Italien, så skola de svara er, att den nuvarande situationen är ohållbar, att den blott kän vara en öfvergångstid. Väl säger man: Rom tillhör icke romarne och icke heller italienarne, det är ett slags gemensam egendom för hela den katolska verlden! Men detta är ett politiskt kätteri, som ej håller streck inför kritiken, hvilket hvarje statsman, som blott i tjugofyra timmar studerat denna fråga, måste medgifva. Kyrkostaten är så föga ett katolskt fideikommiss, hvilket den ena påfven måste efterlemna åt den andra, att tvärtom tre protestantiska och en schismatisk makt vid wienerfreden deltogo i dess danande. Men i sjelfva verket måste man ha ganska litet förstånd för att trö att kyrkans verldsliga besittningar äro en gudomlig stiftelse och så till sägandes nedfallna från himlen med alla sina gränsbestämmelser, hvilka skulle vara föreskrifna af sjelfva evangelium. Nej, Rom får ej göra anspråk på ÄGOR undan tagsrätt. Att kyrkofurstar måhända glömma sin senatorskarakter, för att blott tänka på den kardinalskrud, hvarmed de äro beklädda, och derföre upphöja påfvens verldsliga makt öfver allting, begriper jag ganska väl; detta är på sätt och vis ett känslans, men ej ett förståndets argument: Jag vänder mig icke till dem med mitt genmäle, utan jag vänder mig till den allmänna meningen. Påfvens regering har ingen annan karakter än de öfriga regeringarne! Romarne ha samma rättigheter som milanesårne och parisarne. och om de gjorde bruk af sin rätt, för att förjaga sin suverän, så gjorde de ingenting annat än hvad äfven ahdra gjort. De gjorde då ingenting annat än hvad folken i Belgen och Italien gjort, och Europa har eränt, att dessa voro berättigade att göra det. Italiens enhet är en gammal id; alla stora italienare alltsedan 13:d århundradet ha velat ha ett helt Italien. Om Napoleon I gäller detsamma, och äfven Napoleon II:s handlingar beherrskas måhända mot hans vilja af idn om Italiens enhet. När kejsaren begaf ve till Italien, sade hän, att det skulle bli fritt ända till Adriatiska hafvet, ait det skulle återgifvas åt sig sjelf. Hvarföre ger man nå icke italienarne den lilla landsträcka, som ännu fattas dem för att vara fria, nemligen Rom och dess område? Man skall invända att ju äfven Venedig fattas. Denna invändning låter jag ej gälla. Jag ber er betänka, att våra truper icke stå i Vehedig. Stode de der, i antua och Verona, så skulle vi lika eftertryckligt fordra, att dessa besittningar återfves åt den italienska enheten. I sin Mianesiska proklamation säger kejsarei till italienarne: Varen i dag blott soldater, i morgon skolen I vara ett stort lands fria medborgare! Kan väl enheten klarare uttryckas? Om Roms invånare, med geväret i ena handen och denna proklamation i den andra, år 1859 hade ilat till de lombardiska slagfälten, hadede då ej hörsammat en stor herrskares röst? Men huru sfå sakerna nu? Rom befinner sig i våra händer; vi äro ski!jedomarne i den romerska frågan. Al den hållning, svm Frankrike intageri denna fråga, beror det större eller mindre måttet af agitalion inom Italien. Om vi stanna qyvar i Rom så kommer denna agitation att vinna en vådlig utyeckling. Hvem skall hämma densamma? Hyem skall förstöra Italiens enhet? Ingen annah än österrikarne, eller vi. Att I skullen kunnå hysa en tanke å en österrikisk intervention, vill jag icke ens förutsätta, ty jag vet att aktå mina mötståndare. Vi äro alla här fransmän, oc det finnes icke en enda bland mina veder sakare, bland dem som med mesta styrka bekämpa de i mitt hjerta djupt rotade öfvertygelser, som för ett ögonblick tänker på att öfverlemna Italien åt Österrikes vapen. Markisen de Larochejaquelein: Nej! sådant a AT?