!rlarkernas gudacyrkan OcCImissbela na MeCC de mytologiska tillsatser, som de indo-europeiska folken hade ioblandat i sin kristendom, ville araberna återvända till Abra-hams tro, och islämismen stiftades. Isla -j mismen uppträdde i sin ordning ofantligt Jöfverlägsen de förfallna asiatiska afguderierna. Med en fläkt omstörtade den per-1 sernas elddyrkan, oaktadt den med sassaniderna hade egt styrka nog att trotsa kristendomen. Nu sammankrympte den tillen I sekt. Hindostan nödgades, 1 sin ordning, ehuru utan att sjelft omvända sig, höra Guds enhet förkunnas rundtomkriag sina förålI drade afgudars tempel.: Islamismen lade, kort sagdt, under monoteismens välde nästan alla de hedna länder, som kristendomen icke ännu hade hunnit omvända. Den fortsätter sitt missionsverk änn1 i det inre Afrika, hvars stammar nästan öfverallt blifvit mahomedanska. HSålunda har, med de ofvan omnämnda undantagen, hela veriJen underlagts den ende Gudens dyrkan, geInom det semitiska apostnlatet. Härmed är icke sagdt att de indo-europeiska folken skulle genom antagande af den semitiska hufvuddögmen afstått ifrån all individualitet. Långt derifrån. Den semitiska lära, som antagits aft våra stamförfvandter, har undergått stora förändringar. Kristendomen, sådan som den af mängden uppfattas, är i det helä vårt eget verk. Den podsanglien kristendomen, -hufvudsakligen bestående af den apokalyptiska tron på ett tillkommande Guds rike: kristendomen, sådan den visar sig efter aposteln Jakobs och Papias uppfattning, var högst olik vår kriIstendom, som ses öfverlastad med metafysik af de grekiska kyrkofäderna och med skodlastik i medeltiden, samt under vår tid inskränkt till en sedolära och en lära om den kristliga kärleken och barmhertigheten. Kristendomens seger var ej heller betryggad förr än efter det fullständiga krossandet af dess judiska skal, och innan den åter blef hvad den varit efter dess stiftares höga åsigt: en från de semitiska hindren fullkomligen befriad skapelse. Detta är så sannt, att judarna och mahomedanerna endast hysa afsky för denna religion, systern till deras egna läror, men som under andra stammars händer blifvit beklädd med en utsökt poesi, en glänsande utstyrsel och romantiska legender. Grannlaga, känslofulla, inbillningsrika lynnen, sådana som författarens till Imitatio Christi, eller som medeltidens mystici, eller som helgonen i allmänhet, bekände sig till en tro, som väl i grunden tillhörde det semitiska snillet, men som var uppåt och utåt förändrad genom de nyare folkens snille, särdeles de af germanisk och celtisk stam. Den djupa finkänsligheten, en viss hjertats lenhet xo att säga, som ses förenade med Frans de Ascisis eller Fra Angelios gudsfruktan, voro fullkomliga motsatser till det semitiska lynnet, som 1 sitt innersta väsende är sträft och torrt. Hvad framtiden beträffar, mina herrar, så motser jag mer och mer den indo-europeiska andans öfvervigt. Alltsedan sextonde århundradet uppenbarar sig med öfverraskande kraft ett omättligt framåtskridande, som dittills var obestämdt: det består i Europas afgjorda seger: en fullbordan af den urgamla semitiska förutsägelsen: tGud utvidge dafet; Må han bo i Sems hyddor, Och Kanaan (Kham) vara hans träl. Anda till nyssnämnda tid herrskade semi: tismen ännu på jorden. Den muhamedanska Orienten slog Oeccidenten, den egde bättre armåer och en klokare statskonst. Den förärade den rikedomar, kunskaper, bildning. Sedan den tiden ha rollerna förändrats. Det europeiska snillet uppenbarar sig. med ojemnförlig öfverlägsenhet; islamismen deremöt föråldras småningom, och i våra dagar sönderfaller den med brak. Och för ögonblicket ligger det väsentliga vilkoret för den europeiska civilisationens spridning i utrotandet af någonting företrädesvis semitiskt, nemligen islamismens teökrati, ty islamismen kan ej bestå utan.i form af en religionsstyrelse; i: samma ögonblick den förvandlas till en fri och individuel trosbekännelse, förgås den. Islamismen är icke ensamt en sådan statsreligion, som den franska katolicismen var under Ludvig XIV eller den spanska är i vår tid; det är en religionsstyrelse i egentlig mening, hvartill endast Kyrkostaten visar inom Europa ett motstycke. Striden är der oupphörlig; den slutar ej förr, än den siste ismaeliten dödt i elände eller har af skräck flytt till ödemarken. Islam är den fullständigaste negation af Europa; islam är en fanatism; sådan som Spaniens under Filip I, en sådan som Italien knappast kände under Pius V; Islam, är ett hån mot vetenskapen, en boja på de civila samhällsformerna; det är den förvånande enfalden hos den semitiska andan, som krymper ihop menniskohjernan, stänger den för hvarje grannlaga id, hvarje finkänslig, hvarje förnuftsenlig undersökning; under upprepandet af den eviga omsägningen SGud är Gud. ramtiden, mina herrar, tillhör sålunda Europa. Europa kommer att underlägga sig verlden och att der införa sin religion; denna religion, som förkunhar lag, frihet, aktning för menniskor; som nedlägger nåpor gudomligt i mensklighetens famn. e indo-europeiska folkens framsteg komma inom alla klasser att bestå i ett oupphörligt aflägsnande från den semitiska andan. Vår religion skall blifva uvllt mindre och mindre judisk; mer och mer skall den afvisa hvarje politiskt stadgande för själens angelägenheter. Den kommer alt blifva hjertats-tro, poesien i hvar menniskas innersta. I moralen kommö vi att iakttaga grannlagenheter som voro :okända för det gamla testamentets sträfva sinnen; vi blifva mer och mer kristna. I politiken skola vi förena två förmåner, som de semitiska folken aldrig vetat om: lagbeskyddad frihet och samhällsordnino T okaldelkaonsten skola vi för. -— — 00 rea HIQ —O0O FA Ott Mr AR OÖ AH FAM SÖ oe RR mer MS DV RAT O 0 PR MOLKHS HH Cr Si