— Debatten i franska senaten öfver svarsadressen i anledning at trontalet har varit en bland de mest stormiga, och derunder ha förefallit scener och episoder af verkligt dramatisk effekt. Bland de först uppträdande talarne utmärkte sig den ultrakonservätive grefve Sgur dAguesseau för sina häftiga anfal emot Frankrikes såväl inre som yttre politik. Förlägen om uttryck nog kraftiga att ådagalägga sin bedröfvelse och harm öfver inrikesministern, hr Persignys brottsliga flathet emot den periodiska pressen, hittade han slutligen på att åt den kejserlige favoriten ge benämningen af le Polignac de VT Empire, hvilket föranledde lifliga interpellationer. I afseende på den romer ska frågan fann han påfven Pius vara den liberalaste, mest reformälskande rmonark i verlden, och yrkade enständigt på ett återställande af status quo ante. Hvad Italien och dess folk angår, sparades ej på mustiga epiteter. Så yttrade talaren t. ex. att -likasom man fordom berömt sis af Gesta Dei per Francos så kunde man nu tala om Ge sta diaboli per Sardos. Och detta yttrande väckte inom senaten, enligt den officiella redogörelsen, ett bifallande löje! Efter denne ursinnige talare yttrade sig från samma ståndunkt, men med vida mera moderation, markisen de Larochejaquelein. Försvaret för Frankrikes politik och för Italien upptogs å elit kraftigt och värdigt sätt af hr Pietri. vilken bland annat yttrade, att de partier, som påstå, att Italiens enhet skall ha till följd Kyrkostatens fall; borde veta, att det ej gifves någon makt nog stark — om det ock gåfves någon nog orättvis — föt ati hindra en nation att komma till sitt mål, så snart den är mogen för moderation och frihet.4 Åtskilliga yttranden från denne talares sida emot hierarkiens anspråk framkallade en storm af hätska inter ellationer, hvaral dock hr Pietri ingalunda lät störa sig, hvilken redan som polisprefekt vunnit en viss färdighet i konsten att behandia menniskor och deras passioner. Sedan derpå ministrarne Baroche och Billault yttrat sig, uppträdde slutligen prins Napoleon den 22 dennes med ett anförande. hvilket synes i ännu högre grad än Pietris ha förbittrat den klerikala majoriteten. Ett hans yttrande att folket vid Napoleons återkomst från Elba skulle ha ropat åä bas les pråtres föranledde ett förfärligt larm, hvilket med möda kunde stillas genom prinsens förklaring, att han ej sagt prötres, utan iraitres. Utrymmet hindrar oss att i dag :meddels prinsens tal, för hvilket vi i nästa nummer skola fullständigt redogöra.