STOCKHOLM deu 27 Febr, Den skandinaviska frågan, Il. Vi ha sett, att organiserandet af ett statsförbund, med bibehållande af tvenne dynastier, företer måhända icke oöfvervinneliga, men i alla händelser mycket stori svårigheter, och att om än icke den dynastiska enheten bör betraktas såsom hufvudgrunden för en skandinavisk förening, den dock icke kan frånkännas en stor negativ betydelse, i det densamma kan undanrödja en stor mängd hinder och svårigheter för realiserandet af en verklig och på varaktiga grunder fotad förbindelse mellan de trenne folken. Men äro icke de hinder och svårigheter, som uppresa sig emot en dynastisk enhet af vida svårare beskaffenhet, långt mera oöfverstigliga än alla andra? Detfanns ett ögonblick — säger man — då Bverges konung hade i sin hand möjligheten att ävägabringa ett dynastiskt arrangement, men han saknade mod och tillförsigt i det afgörande momentet, han stannade vid halfmesyrer hvilka. aldrig bära någon frukt, och följden blef — London traktaten och en ny dansk dynasti med en mängd tyska slägtrelationer. Denna presumtiva tronföljaredynastis rätt och dess sträfvanden att knyta betydande liaisoner. t. ex. med det engelska konungahuset, tyckas ju lägga oöfverstigliga hinder i vägen för hvarje dynastiarrangement, hvarigenom tronföljden i Danmark skulle kunna öfverflyttas på det svenskt-norska konungahuset. Men är det först riktigt klart för de trenne folken, att en förening dem emellan är nöd vändig för deras nationella och politiska sjelfbestånd och utveckling, och vilja de med någon energi uttala denna tanke, så är dei temligen visst, att det icke skall vara omöjligt att få Londontraktatens bestämmelser omgjorda, isynnerhet då det helt och håliet ligger i Englands och Frankrikes intresse att ett starkt och enigt Skandinavien uppstår vid sidan af Ryssland och Tyskland. EH afseende på den jargon, som ännu för ett tiotal af år sedan var ganska allmän, då fråga blef om en skandinavisk förening, att de stora makterna icke skulle tillåta den, så ärö vi fullkomligt ense med författaren till den nyligen utkomna broschyren ?Om den skandinaviska frågan?, att en sådan tanke innebär en slafvisk förnedring. Italien skulle ännu länge fått sucka i splittring och vaumakt, om det skulle afvaktat makternas nådiga bifall och. samtycke och icke, såsom det höfves en ädel och verkligt lefvande nationalitet, med lit på Gud och sin goda sak tagit sitt öde i sin egen hand. Den nyssnämnde författaren anmärker ganska riktigt, att: de på sednaste tiden inträffade stora po litiska ändelerna, ehuru de icke direkte beröra våra förhållanden, dock gifvit det skandinaviska enhetssträfvandet en betydlig! ökad kraft; det befarade yttre hindret är åtminstone undanröjdt, sedan Napoleon klippt den ena örnens virgar på Krim, den andra på Lombardiets slätter, och. genom det exemel på nationaliteternas sammanslutning, som 1 södern Italiens folk med en i historien hittills osedd enighet lemnat, har en uppmuntran gifvits för dem, som sträfva för stamförvandters sammanslutning jemvälinorden: Men att, om en dynastisk enhe: skulle kunna åvägabringas, densamma hvar ken borde anses reden i och för sig sjelf innebära någon tillfyllestgörandt förbindelse mellan de trenne folken, elle: bör leda till en amalgamation emellan d: trenne staterna och till den ena eller andr: arten af helstaten, det ha viredan förut haf. tillfälle att ådagaligga. Detgläder oss på de högsta att finna, att Göteborgs Handelsoc! Sjötartstidning häratinnan numera delar vå: årigt, i det nämnda blad helt nyligen med afseende på helstatsidgerna yttrade: För vår del finna vi förslaget om en sam: mansmällning icke blott opraktiskt, enär det är outförbart, utan tillika oriktigt och opolitiskt. Der finnas nemligen å alla tre nordiska staternas sida tillräcklig sjelfständighet, eller, om -ordet tillåtes, individualitet. och allttör många olikheter i institutione; och lagar, för att medgifva en sammansmält ning, hvilken naturligtvis måst: innebär: upphälvandet af hvarje lands sjelfstyrelse i fråga om lagstiftning med flera ärenden, son äro hvarken af unionel eller kommunal ra tur. Och hade man äfven, vare sig genon våld eller ett ögonblieks entusiasm, lyckat: åvägabringa en sådan förening, så skulle d: i sakernas natur liggande söndringsanledningarne snart åter framträda och välla nyt brytningar. Der anföras exemplen af Skott land gentemot England, och af Neapel samt Sicilien jemte de ötriga förr suveräna italienska staterna geutemot konungariket Sar dinien. Man må dock dervid å andra sidar ieke glömma Irland, hvilken ö sannolikt al drig skall uti lugn finna sig uti den åvägabragta amalgamationen med England, förrä de engelska elementerna hafva rent af un, dertryckt eller förjagat till en annan verlds del de nationeit-irliändska. Och hvad ltalie: angär, skall föreningen aldrig blifva varak tig, derest man icke erhåller till hufvudstac och centralpunkt Rom, för hvars stora tra ditioner alla andra italienska stater böja sig. Och ändock torde det kunna ifrågasättas hu ravida icke det varit för framtiden klokarc att bygga den italienska unionen på mer: federativ grund än nu skett, hvilket också varit mera i enlighet med de äldre italien