framställt den fråga, huruvida äfven han vor bland de konsistorii ledamöter, af hvilka h. h biskopen uti detta hänseende begärde råd och till svar erhållit, att så icke vore meningen, hemställde bemälde lektor, huru vida det icke vore lämpligast, att han toge af träde; med anledning hvaraf domprosten Wiesel gren begärde och erhöll ordet, hvarefter han yt trade, att — då enligt hans åsigt lektor Ljungberg vid detta tillfälle vore den, som företrädesvis Lände lemna det bästa rådet — han för sin del önskade, att samma lektor nu ville yttra sig i frågan, och hemställde till lektor Ljungberg, om han icke, enär hans helsotillstånd understundom hindrade honom att vid konsistorii sessioner närvara, skulle finna sig föranlåten att hos K. M:t söka befrielse från Skyldigheten att framdeles deltaga i konsistorii förhandlingar. Lektor Ljungberg, som härefter fick ordet, förklarade, det han ansåge sig förpligtad att, så långt han förmådde, uppfylla sina skyldigheter både såsom lärare och såsom konsistorii ledamot, samt att han i opinioner, hvilkas verklighet vore för honom oafgjord och hvilkas rättmätighet han icke kunde erkänna, ej heller förmådde finna något motiv att anse sig från denna förpligtelse frikallad; att, hvad hans skrifställareverksamhet beträffade, han icke ansåge denna lämpligen kunna blifva föremål för konsistorii öfverläggningar, eller vara-af beskaffenhet. att framkalla grundade bekymmer hos någon, som med våra symboliska böcker erkände bibelordet vara den enda i högsta instansen gällande trosnormen. Slutligen tillade lektor Ljungberg, att, för den händelse konsistorii öfriga ledamöter ville till K; M:t i underdånighet ingå med en ansökan att blifva befriade från honom såsom ledamot i konsistorium, detta vore en åtgärd, som allenast ankomme på dem sjelfva och icke erfordrade något yttrande från hans sida. Lektor Ljungberg tog derpå afträde. Sedan konsistorium härefter hade i ärendet öfverlagt, stannade konsistorii pluralitet, med erkännande af angelägenheten, att någon åtgärd i saken vidtoges, i det beslut att uppskjuta frågan till ytterligare föredragning i nästa session. Lektor Blomstrand, som var af skiljaktig mening, ansåg att konsistorium, genom 7:de i kongl. förordningen den 23 Oktober 1860, angånde ansvar för den, som träder till eller utspriler villfarande lära, vore förhindradt att med lenna sak taga någon befattning. Som ofvan In fidem W. Aug. Lindhult.