kas hvarje bastonering: Gode Gud,! hjelp oss ; dag verka till din ära, hvarpå han i anledning af gårdagens förut bestraffade tilldragelse åtei omedelbarligen befallde: fram Nore M., du skall ha stryk tills du bekänner, och stryk fick denne älven grundligen, likasom derefter ynglingen B. under enahanda hotelse och löften att slippa stryk, om de bekände, men förgäfves. B. svarade slutligen: rektorn må hellre slå ihjäl mig, än jag tager på mig en osanning. På sednare tiden lärer rektor Annerstedt mycket ofta slåss-och det på ett temligen ovarsamt och våldsamt sätt, nästan utan allt annat hänseende till personen, än om det är en adlig yngling: mot sådana visar han en påtaglig undtallenhet. I höstas slog han sin egen son på det våldsammaste mot golf och bänkar och kastade honom mot väggarna. En annan yngling befalldes att städa Odinslund, hvarest på senhösten några qvistar nedblåst, men hvilken ynglingen förmenades hafva på något sätt ostädat. Det var blott rektorns misstanka. Endast fadrens mellankomst, med hotelse att taga sin son ur skolan, förekom vidare städningar af Odinslund. Mycket ofta begagnar hr rektorn numera äfven käppen, hvilket interfolieras med att slå barnen mot golf, bord och bänkar samt andra lika vansinniga upptuktelsesätt. Och allt detta låter eforus, erkebiskop Reuterdahl, som blott sitter några alnar derifrån i sitt palats, opåtaldt passera — af okunnighet om förhållandet, eller af blindt undseende för Annerstedts personlighet, eller af byråkratisk sympati för detta ryska, förslafvande upptuktelsesätt, hvilket af de bästa anlag till ädla och sjelfständiga karakterer ovilkorligen skall skapa hycklande uslingar, eller skenheliga, lissmande och inställsamma lycksökare, hvars första budord för lifvet blifver blind lydnad för öfvermakten. Det är sannerligen en stor skandal, att vederbörande ej allvarsamligast rätta dessa grofva missförhållanden inom ett offentligt läroverk.