härförinnan har en så talrik allmänhet varit församlad vid något festligt tillfälle i Wasa. Rektor Hallstn slutade sitt vid tillfället hållna tal med dessa ord: Då på denna stund icke blott minnet af det förgång äfven hoppet på framtiden fyllt och så få vi icke nöja oss med att in känslor och med bruten stämma sjunga: O Wasa namn, farväl, farväll Det är icke heller för läkandet af våra sårade känslor tillräckligt att säga: O Wasa, du stolta, du ärorika namn, det främsta på nordens va: pensköld — du strålande stjerna, till hvilken seklerna skådat upp — du starka fana, kring hvilken hjeltar hafva blödt — du fredliga kärfve af ax, som lofvade odlingens skördar — det är här du fått en tufva, der du kunnat sätta din fot och der du hoppats att lefva från slägte till slägte, ännu sedan kronornas glans förb eknat, Reser man genom verlden, finner man hela Europa fullt af ditt rykte och det har gått öfver oceanerna till en ny verld; in enstädes finner man en hydda, som burit eller bär din inskrift öfver sin dörr; ej en sten, som bär ditt namn, :Jom icke Schwedenstein på Tysklands slätter, der din största, hjelte föll. Alla de länder, hvilka l omfamna Östersjön som en brud, hafva varit berusade af din ära, som tillika var deras, så att de för din skull glömde sina blödande sår och sina söners hvitnande ben på en främmande jord; men icke annorstädes finner man ditt namn än Bå en gård i Upland och på denna vår stad. å den vida jordens ring finnes icke en stad, som du behöfver afundas, men som ej kan afundas dig. Rom, Alexandria, Konstantinopel, dessa verldsstäder, bära med stolthet sina hjeltars namn, men det namnet tillhörde en enda; men ditt namn, du undangömda fristad för hågkomsten af det stora, det bär i sin famn en hel rad af minnen, hvilka historien älskar och folken beundra; och dör också du sjelf, så var viss att ditt namn icke dör; det kommer att lefva från sekel till sekel evinnerligen! Nej, icke ens dermed kunna vi trösta oss. Låtom oss så endrägtigt och så talrikt som möjligt taga det steg, som antingen skall föra oss till målet, att rädda vår stads åldriga, vördade namn, eller åtminstone ställa oss sjelfva rena och utan skuld inför samtiden och inför våra barn. Vi handla i dag, i denna stund, icke för oss allena; vi stå inför fosterlandets ögon. Vi kunna vara öfvertygade att i hvarje vrå inom Finlands gränser finnas hjertan, finnas ögon, som följa oss med sin uppmärksamhet: en hvar brinner af längtan att få förnimma, om vi nu skola förneka våra minnen, förneka oss sjelfva, och modlösa sjunka slagna i stoftet ner. Nej, icke så! Må vi med fullt förtroende till sanningens seger träda inför vår högsinte monarks tron och der framlägga vår underdåniga begäran; må vi till hans för hans så talrika undersåtares billiga önskningar alltid öppna, varma hjerta tala sanningens allvarliga, ärliga språk — ett språk, som på en gång är ett uttryck, icke blott af vår eg n innersta, varma, högtidliga känsla, utan äfven af hela det finska folkets ofta och öppet uttalade önskningar, Det finnes sannolikt ingen inom Finlands gränser, som icke villigt och gerna erkänner kejsar Nikolai stora värde såsom det 1yska rikets monark, som icke erkänner hans många välgerningar mot det finska folket, och det finnes derföre ingen, som icke tacksamt såge någon I nyanlagd stad bevärdigad att benämnas efter hans frejdade namn. Men att skiljas från ett namn, som i två och ett halft århundrade lefvat på den finska jorden, som med vördnad gått öfver våra fäders läppar, som från vår spädaste barndom invuxit i våra egna hjertan, det måste dock förefalla smärtsamt, och det bör kunna vara vår fastaste, vår djupaste öfvertygelse att vår allernådigste kejsares och storfurstes högsinthet icke älskar en med så många uppoffringar, så många sårade känslor förbunden tacksamhet. , Hela det finska folkets välgångsönskningar följa oss på det steg vi taga, då vi underskrifva och till vår allernådigste kejsare och storfurstes tron frambära följande bön: ss Derpå upplästes, skrifver till sist Wasabladet, ?den af annan hand uppsatta underdåniga ansökan om att få bibehålla det gamla, för oss omistliga Wasanamnet äfven för framtiden. Den, som känner huru allmänt och huru lifliget hoppet om ett nådigt bifall till denna petition blifvit under de sednaste månaderna, kan fatta med hvilka känslor hela publiken, efter föredragets slut, reste sig under det folksången uppstämdes och derefter höjde ett trefaldigt lefve för vår ädle, högsinnade storfurste.? Utom den, af Topelius författade, vid festen afsjungna sång, som vi förut meddelat, deklamerades äfven följande skaldestycke: Vid femte semisekularfesten för Wasa stads privilegier den 30 Januari 1862. Det vida haf, som sluter Finlands stränder Med moderskärlek till sin blåa barm, Sin ena arm mot solens uppgång sänder, Mot midnattssolen sträcks dess andra arm. Den ena österlandens perlor samlar, Den andra skygg bland nordens isar famlar Och brottas vildt mot nordanstormens harm. Långt vid den kust, der Bottenhafvet svallar I smalnad armled, prydd med hundra skär, Och mellan Sverges ek och Finlands tallar En broderlig, en nära helsning bär, Der syntes fordom öfver hafvets dimma Ett åldrigt fästes gråa murar glimma; Numera sökes det förgäfves der. När restes muren? Fråga hafvets vågor! Hvem har den grundat? Fråga strandens sten! Ej häfden har ett svar på dessa frågor; De äro glömda länge, längesen. Ett enda namn från sagans dunkla tider Bär vittne än om korsets första strider; Från denna strand det spridde vidt sitt sken. Korsholm! Du mörka ök), som engång dagats I hedendomens törkenhöljda graf, Din mur har ramlat, vallarna försvagats, Och dina kämpar, dem vet ingen af. Men fastare än din granit, som vittrat, Står korset qvar, af inga stormar splittradt, På dina kämpars längst förgätna graf. Vid dina vallars värn i seklers fejder Uppväxte fredens hyddor, flitens bo, En idog slöjd i skörderika nejder Och ädel bildnings frön och kristen tro. Ditt gråa tempel lyste klart i töcknen; Den vilsne seglarn fann en hamn i öknen, Och vilsna själen fann en evig ro. Kom så en tid, när broder stod mot broder Med svärd och klubba uti vildsint mod Och isen purprades på frusna floder, Per uti vinterfrosten slaget stod. Sen brodermördarns ätt drefs ut med fasa, ch Carl den bistre log och reste Wasa, .tang kungalön för Österbottens blod. Som Liuksialas drottning bar en krona På landtlig tärnas lock I fordna dar, Så sågs, o Wasa, på din panna trona Det skönsta smycke nordens ära bar. Det steg i glans, det strålade kring jorden, Men du, dess ringa återsken i norden, Förblef en landtlis tärna. som du var.