Vill du icke gå ned igen? Det dröjef ännu länge innan vi komma åstad. Nej, tack. Jag vill hellre stanna här. Det roar mig att se på båtarna, som komma och gå, att betrakta detta hvimlande lif och föreställa mig att det är en stor myrstack, och undra hvad englarne tänka om 0ss när vi bråka vår hjerna med det sandkorn, som fallit på vårt hufvud; och-tro det vara ett berg och sträfva Och spjerna för att befria oss derifrån. Huru sällsamt det är att se denna oräkneliga, äflande hop at menniskor och känna att ibland dem det sannolikt ej finnes en enda som vi någonsin hafva sett förut eller någonsin mer skola återse. Jag kan ej -— hytten, men det är mycket kallt. Vill du hemta -min kappa åt mig? Maurice a för att söka den och hon stod-qvar, betraktande vattnet med ett slags obestämdt och oförklarligt intresse. En båt hade just lagt ut från stranden och nalkades ångskeppet. Den var fullsatt med fruntimmer och ett par herrar älven, utom rod darne. Gertrud var närsynt och urskilde ej deras ansigten. De kommo långs med tarHÖR och lade till: på motsatta:sidan, derifrån hon satt. . Om några minuter hörde hon en person, som stod helt nära henne, säga till en annan: SNu har en svärm uj förnämt folk kommit hit: för att bese skeppet, innan det lägger ut, och gapa på emiranternd. De gå omkring med kaptenen. å det viset lära vi ej komma af på e timma ännu, allraminst. Ett ögonblick derefter kom Maurice mec kap an och sade brådskande: Vore det ej-bättre att du kom ned igen Gertrud? Hvarföre det? .sade hon. Låt mig sw på land så länge jag kan få det. Jug li snart få nog den qvafrva hytten