ådan förerång skall kunna ernås, då har I örfattaren ingenting att förmäla, då hjelper han sig fram med en allmän fras om en unionel representation och med en förhoppning, att folkmakten skall reda saken samt att om idgen är sann; den nog skall kunna utarbetas och icke falla. Hans slutord äro nemw.ligen följande: Beträfrande sättet för ett anslutande, så torde, vid nämnde förhållande, det också vara alltför tidigt att inlåta sig på denna fråga. Då tidpunkten en gång inträffar hafva vi redan antydt vår åsigt; att det folkets deltagande i de offentliga angelägenheterna. som är ett tidens tecken, förutsätter såsom oeftergifligt vilkor för hvarje försök till ett närmande: en unionel representation för unionela ärenden; ett tillfälle för män att mötas och utkämpa en kamp, som måste leda till ett slut; men undgå sådana strider, som bestå i munhuggeri och leda till — intet. Alla konstiga och klyltiga afvägningar af makt gagna vid uppgörandet af institutionerna i detta afseende föga. Det är folkmaktens stora hemlighet att den i starkt konstitutionela stater, såsom de skandinawiska, oaktadt de svåra felsteg den ofta begår, dock reder sig, och komrrer till målet. åt skandinaverna åter mötas, men på nutidens fredliga stridsfält. Är idten sann, så skola folkens ombud förmå att utarbeta den; är den det icke, så faller den. Och den ulväg återstår oss då alltid att, likasom nu, draga oss in en hvar i sitt skal, och hvar för sig gå våra öden till mötes. Den reaktion och på nytt inträdande söndring och isolering, hvarpå förf. här till slut häntyder, torde blifva en oundviklig följd, om en ny skandinavisk union ingås obetänkt och utan att man tillser att den i sig bär garantierna för sitt bestånd. Hellre då afbida den rätta tiden än att oförtänkt komma in uti en sådan union, som icke kan bära sig och som om den upplöses, endast lemnar efter sig ett arf af ny splittring, nya missförstånd och fientligheter. Frågan, huruvida man kan tänka sig ett verkligt statsför und emellan de trenne skandinaviska rikena, äfven med bibehållande tills vidare af tvenne dynastier, samt huru, i sådant fall; en nödvändig gemensan:het skulle kunna åvägabringas, innefattar i sanning ett mycket svårlöst problem, isynnerhet som man icke har någon historisk erfarenhet atti detta hänseende åberopa. I tyska förbundet har man visserligen ett poli:iskt statsförbund emellan suveräna stater, men det är ett större antal af furstar, som utgöra medlemmar af detta förbund; högsta afgörandet af förbundsfrågor, i afseende på hvilka de kunna vara af olika meningar, sker helt enkelt genom omröstning efter vissa gifna grunder, hvilket deremot faller sig något svårt, i fall förbundet omfattar endast tvenne furstar, berge representerande suveräna statshögheter. asMan skulle emellertid kunna tänka si någonting anordnadt i en viss analogi me det tyska förbundet, ieke sådant det för ögonblicket är, utan sådant den allmänna folkmeningen i Tyskland vill hatva detsamma: hvartdera af de tre rikena fullkomligt sjelfständigt i afseende på alla inre angelägenheter, med sin egen regering, statsförfattning och lagstiftning; gemensamhet i fråga om försvarsväsendet och förhållandena till utländska makter (hvartill sedermera efterhand, då tiden dertill vore mogen, kunde komma mer eller mindre intima förbindelser i fråga om tull, post, mynt 0. 8. v.); för behandlingen af dessa gemensamma angelägenheter dels ett i Göteborg sammanträdande parlament, hvars nedre kammare vore enligt en gemensam vallag utsedd af folket i hvartdera landet i proportion till folkmängden, den öfra deremot vald af de särskilda rikenas representantförsamlingar till lika antal för hvarje rike, och dels en på samma ställe residerande centralmakt af trenne fullmäktige, af hvilka en vore ut-: sedd af Sverges, en af Norges och en af Danmarks konstitutionella regering. Härvid uppstår dock en svårlöst fråga, huru hvarje fullmäktigs ansvarighet inför sittlands regering, från hvilken han skulle emottaga instruktioner, och inför den särskilta representantförsamling, för hvilken regeringen borde vara en organ, skulle låta förena sig med ansvarigheten inför det gemensamma parlamentet, som vore nödvändig, om ett konstitutionelt inflytande skulle kunna göra sig gällande i afseende på de gemensamma an gelägenheterna. De närmare bestämmelserna, huru denna centralmakt skulle handhafva de utländska sngelägenheterna samt huru och hvar främmande diplomatiska agenter skulle vara ac. krediterade, förete äfven åtskilliga svårigheter, som äfven betydligt skulle törökas genom tillvaron af tvenne hor, vid hvilka hvarjehanda inflytanden skulle sträfva att göra sig gällande, hvilka lätt kunde framkalla rivalit och missförstånd. . Ju närmare man betraktar saken ur praktisk synpunkt, desto klarare finner man, att den dynastiska enheten visserligen icke är hufvudvilkoret för en verklig och varaktig skandinavisk union, men att den dock har en stor negativ betydelse, i det densamma kan undanrödja en stor mängd Mnder och svårigheter för en efterhand inträdande allt närmare förbindelse mellan folken. Viskola en följande artikel något närmare skärskåda möjligheterna och utsigterna för en