förbund i förbundet anteger formen af e . så kallad förbundsstat, i hvilken suveränite tens: vigtigasterattributer öfverlemnas åt e centralmakt och i hvilken namneligen de militära öfverbefälet samt rätten till förbun dets representerande inför utlandet lägges en. enda hand. Preussiska regeringen tro sig. i en sådan förbundsstats sammansät! ningblott finna ett fullt berättigadt begag nande af den i förbundsaktens XI art. med gilna rätt att sluta förbund, och hon hy ser den meningen att utförandet af des tävke hvårken skulle gifva de i det in -skränktare, förbundet icke delaktiga regerin gärne-rättratt utträda ur det större förbun det, eller att de nu gällande garantierna fö dettas bestånd derigenom skulle lida nå -8O0 men: cJu mera lifligt österrikiska regeringei hyser den önskan att icke komma närmar in-på frågan onr en-reform i den tyska för bundsförfattningen ånnat än i imerligt för stånd med Preussen, med desto större leds nad Har hon sett preussiska hofvet ådaga lägga, i afseende på de politiska och juri diska vilkoren för denna reform, åsigter hvilka hennes öfvertygelse och hennes plig: ter lika bestämdt förbjuda henne att bi träda. Hon måste tvärtom, såväl i betraktande af Tysklands allmänna intresse som af den positiva rätten, nedlägga reservation mot uttalandena i ofvannämnda från Berlin till -Dresden gifna meddelande. Kejserliga regeringen kan omöjligen : den fordran, att det nationalband, som för. Enar: alla -tyskar, strängt föres tillbaka till betydelsen af. en internationel traktat, erkänna-en berättigad förutsättning vid en tysk förbundsreform-eller ett riktigt uttryck för det onekligen hos tyska folket befintliga behofvet af sammanslutning. Hon ber progke kabinettet erinra sig huruledes reussen en gång, såsom deltagare i tyska förbundets grundläggande, medverkade i helt annan riktning i wienerköngreäsens förhandlingar om förbundsfördraget. Och kej serliga regeringen känner sig skyldig att frimodigt uttala att det synesdensom Tysklands trygghet och enighet, dess moraliska fred och :dess-förhoppning om en god utveckling; afsförbundstraktaten skulle vara i hög grad hotadeoch sattai fara, derest Preussen skulle återkomma till bemödandet att förena en del af de tyska staterna genom en centraliserad: författning under ett öfverhufvud, medan förhållandet mellan denna del och förbundets öfriga medlemmar endast skulle regleras på grund af blotta öfverenskommelser af samma natur med dem, hvilka kunna afslutas med hvilken främmande nation som helst. 4I stället för en närmare utveckling häraf torde. det-vara tillräckligt att erinra om de olyckliga. följder, som sträfvanden af enahanda beskaffenhet vid en föregående epok hotade att draga öfver Tyskland. Med fullaste öfvertygelse mäste vidare kejserliga regeringen beteckna hvarje försök att spränga förbundets organisation genom ett inskränktare förbund såsom oförenligt med den positiva rätten till traktaters afslutande. XI:te artikeln i tyska förbundsakten. ger visserligen Tysklands regeringar rätt att sluta allianser af hvad beskaffenhet som helst; men hvad kunde väl tydligare synas af detta stadgande än det, att förbundsakten förutsätter att här endast kan vara fråga om sådana medlemmar af förbundet som hafva qvar sin sjelfständtehet och. följaktligen hafva: rätt att afsluta allianser? Det är uppenbart att förbundsakten blott velat tala om allianser mellan sjelfständiga regeringar. Denna artikel vill att de tyska regeringarne skola bibehålla rätt att ingå allianser af hvad beskaffenhet som helst, så framt dessa icke äro riktade mot förbundets eller. särskilda förbundsmedlemmars. säkerhet. Men en stat, som under ordnar sig en förbundsstatlig centralmakt eller till och. med. blott en annan stats diplomatiska och militära ledning, en sådan stat kan måhända väl afsluta öfverenskommelser om administrativa angelägenheter, men den kan ej mer afsluta en allians. Ja, till och med sjelfva den öfverenskommelse, som grundlagt detta underordnande, skulle icke ens kunna kallas för en egentlig allians. En sådan öfverenskommelse vore en subjektionsöfverenskommelse. Och, slutligen, kunde åt XI:te artikeln i förbundstraktaten .gitvas en sådan tillämpning, som preussiska regeringen vill gifva den, så skulle dock redan den flyktigaste tanke på andra väsentliga stadganden i förbundstraktaterna vara tillräcklig att rentaf utesluta den rättmätiga möjligheten af denna tillämpning. Tyska förbundet har blifvit instiftadt som en federation af sjelfständiga, inbördes oafhängiga stater, med ömsesidiga och jemlika traktatsrättigheter oeh traktatsskyldigheter. Dess hela organisation hvilar på denna. grundprincip och det i förbundsakten stadgade röstförhållandet, men begge — såväl grundprincipen som den deraf :härledda organisationen — skulle lida en kränkning, grän: sande till fullkomlig tillintetgörelse, genom ett inekränktare förbund, hvars -enhetsförfattning skulle upphäfva det lika berättigandet mellan de särskilda medlemmarne och som skulle;betåga: dem förmågan ati utöfva en sjelfständig omröstningsrätt i de vigtigaste politiska. och militäriska angelägenheter. ?Kejserliga res c ingen ser sig fördenskull