DE VW WIRE WIEILPR BUVIA 22 IL UN: Den skandinaviska frågan. I Den skandinaviska frågan kan visserligen icke, oaktadt den då och då dyker upp inom pressen, sägas vara på dagordningen, utan den står tvärtom ännu temligen i det vida fältet; men det är dock tvenne omständigheter; som häntyda -på ett närmande till det stadium, då det kan bli fråga om att praktiskt och i detalj gripa sig an med denna fråga, hvars lösning företer mycket stora svårigheter, hvilka föga falla i ögonen, då man håller sig till allmänna räsonnementer om vigten och nödvändigheten af en närmare anslutning mellan de tre nordiska folken, men som genast träda till mötes, då man närmare inlåter sig på medel och utvägar samt på bestämda former för idkernas realiserande. Dessa tvenne omständighet r, hvilka synas öppna några utsigter för möjligheten af den skandinaviska frågans bebanding ur praktisk synpunkt, äro de inledande steg, som man synes färdig att (aga, i Sverge för en lösning af representationsfrågan, i Danmark för Holsteins utsöndring. Ty så länge vårt land lider af det inre frätande kräftzåret, ståndssplittringen med deraf följande s-lit och vanmakt, och så länge Danmark geno a Holstein står i det oklara förhållandet till Tyskland, att förbundsdagen när som helst kan göra anspråk på inblandning i Danmarks inre angelägenheter och oupphörligt efter behag framkalla tvistefrön och förvecklingar, kan man icke — efter vårt sätt att se — tänka sig någon sådan skandinavisk förening, som i sig innebär garantier för sitt bestånd och betryggar de trenne rikenas sjelfständiga utveckling, på samma gång den gfrer dem full kraft ätt häfda sin yttre sjelfständighet i förhållande till fremmande makter. Vi ha redan för någon tid sedan sökt ådaalägga, att en blott och bart offoch defenehellians icke är antaglig från Sverges och Norges sida och att icke en gång Danmark kan vara verkligt tjent dermed. Detta ligger vid närmare eftersinnande så klart i dagen, att till och med författare, som endast vilja förorda en sådan allians, så snart de blott inlåta sig på att närmare angifva grunderna och vilkoren för densamma, i gjelfva verket helt oförhappandes kommalin på bestämmelser, som låta alliansen få mer eller mindre karakteren af ett statsförbund. Så utgaf en, så vidt vi veta, änru lefvande högre dansk militär, generalmajoren efve Littichau, år 1848 en skrift, uti hvilen han, efter att ha tagit i betraktande de olika alternativer, de särskilda allianser, som kunde stå Danmark till buds, framställer en nära allians med Sverge och Norge fåsom den bästa, långt att föredraga framför alla andra, till och med framför en af hela Europa erkänd neutralitet, sådan som den, hvilken är beskärd åt Schweiz och Belgien. Han motiverar denna sin tanke med en erinran om att Danmarks sjelfständighet, och nationella sjelfständighet, hos den skandinaviska halföns folk, måste finna sitt säkraste och fastaste stöd; att den skandinaviska halfön, liksom Danmark begränsad af hafvet, har i öster, liksom Danmark i söder, en mäktig nationalitet att bekämpa; att neutralitet och sjöhandel måste vara Sveres-Norges, liksom Danmarks syftemål; att båda länderna behöfsa hvarandras produkter; att de, hvar för sig svaga, skulle förenade vara starka nog att betrygga åt sig de nämnda fördelarne, då det hvarken skulle fattas dem medel eler tillfälle (genom deras belägenhet) att skaffa sin politik erkännande; och att hvartdera af de trenne rikena med mera trygghet och med större kraft skulle kunna vända hela sin uppmärksamhet på den del af sitt försvarsväsende. som företrädesvis öfverensstämmer med dess egendomlighet, hvarigenom naturligtvis skulle kunna uppkomma ett helt af utmärkt beskaffenhet, sem hvart och ett för sig icke skulle kunna uppnå; så att Sverge borde synnerligen egna sig ät armen och skärgårdsflottan, Danmark och Norge åt örlogsflottan. Ehuru författaren, såsom han uttryckligen förklarar, icke vill någonting annat än en defensivallians, så uppställer han dock åtskilliga grunder för densamma, hvilka just bära vittne derom, att han inser, att en sådan allians ensam är ohållbar och att man vid dess praktiska förverkligande ofelbart måste mer eller mindre komma in på en statsrättslig förbindelses och politisk gemensamhets område. Så nämner han bland de grunder han tänkt sig för en dylik allians, utom annat, följande: en kommission, sammansatt af de trenne rikenas högsta militärpersoner, hvilka skulle samla sig i det lands hufvudstad, som blefve angripet, för att derifrån i förening leda operationerna; en gemensamt diskuterad och fastställd rsvarsplan; å femensamhet i alla diplomatiska mått steg; ett slags amfiktyonisk rätt, hvars ledamör skulle utnämnas, af de respektive folkoaser ———