kor hade förflutit, och hvarje gång Gertrud inträdde i hennes rum, lästes 1 hennes ansiste en stum fråga, på hvilken intet annat svar gafs,än ett tvunget ochsmärtsamtleende, och allt uto:skring dem var sig likt. Det blef sent i November. Ingen hade varit vid Lifford Grange. Icke ett enda bref hade blifvit mottaget ul Gertrud eller hennes mor, utom ett par från pater Lifford och Edgar. De qvarhöllos alltjemt i Spanien af affärer, som drogo ut på tiden; men Edgar var fullkomligt återställd. En gång hade Gertrud hört bullret af. vagnsbjul-i allen. Hennes mor hade inslumrat med hennes hand sluten i sina efter ett helt dygn af SOppnöriet lidande och rastlös oro. Det led nu mot skymningen; hon vågade ej störa henne; hvarje nery darrade at otålighet och spänning, och hon fruktade, althennes hjer. tas slag skulle väcka modren, så starkt tyckte hon det klappa. Efter något mindre än en timma hördes åter samma ljud och mrs Lif. ford rörde sig och mumlade något i sörnen. Gertrud tösgjorde sin hand och gick sakta fram till fönstret. Hon drog undar ardinen och blickade ut. Det var en kall lar afton. Månen sken mellan träden; hon såg en vagn rulla bort. Blodet rusade henne till bjertat och det svartnade för hennes ögon, och likväl var hon nära alt le åt sin egen därskap. Så ensligt än Liffordå Grange var. kunde det likväl ej kallas en så utomordentlig händelse, att en vagn stannade vid dess port. Doktorn, presten eller agenten kom mo då och då dit. Vid middagen frågade hon sin far, om dokto Redington hade helsat på honom i skymningen, CHuru då? frågade han. CHar han icke varit hos din mori dag? av å Joi morse; men. :om jag hörde en vagn parken för två timmar sedan, trodde jag