Mrs Lifford älskade sin sons goda hjerta, hams öppna ansigte, hans förekommande sätt emot alla, och hon föreställde sig att hans vistelse i hemmet skulle blifva en stor trös: och fördel för Gertrud. Mr Lifford var så fästad vid sin son, som han kunde vara vid någonting, men som han sjelf hade ett godt hufvud — ehuru ingen kunde göra mindre bruk af sina naturliga gåfvor — märkte han snart sin sons intellektuela brister och kände följaktligen en ökad harm öfver Gertruds öfverlägsenaet. När hon med några ord at bitande sarkasm, som precist slog hufvudet på spiken, kullkastade den väl ordnade ståtliga raden af hennes brors argumenter, eller hon, när han verkligen hade rätt, lyckades fram ställa hans skäl i en löjlig dager, då ble! fadrens panna ännu mörkare än vanligt och det låg något plågsamt i de blickar han kastade på henne. Nu, då Edgar var gammal nog at: äte middag med familjen, talades betydligt mera vid bordet än förut varit händelsen på Lilford Grange. Att konversationen var liflig kunde, man dock knappast säga, ty de båda. som på olika sätt kunde hafva bidragit dertill — nemligen Gertrud och hennes onkel — voro de tystlåtnaste, och mr Lifford ocl hans son förde den nästan uteslutande sins :emellan. En dag inträffade ett litet uppträde, som åtminstone var lifvadt, om ocksi icke lifvande. Mr Lifford hade uttalat sic mycket strängt emot alla nyaider och uppsfinningar, bland hvilka han inbegrep utspridandet af undervisning bland de fattiga, arbetarebostäder, tvättoch badinrättningar samt emigration, hvilket han alltsamman: förklarade hafva en socialistisk och revolu tionär tendens. SAllt det väsen man mn för tiden gör af de fattiga är blott ett slag skenhelighet, som tillhör tidsandan och icke