dess hastiga yrande rytm. Mark Aple:s röst ljöd också behaglig i hennes öra, ty han sade att han aldrig mer skulle förlora henne ur sigte; att han skulle sitta hela timmar på bron vid Stonehouseleigh, emedan hon någon gång måste åka eller gå till staden; att han skulle gå och höra aftonsången i katolska kapellet, ty der skulle han få se henne — det hesgon han tillbad; att han icke lät afskräcka sig, när han föresatt sig någonting, och att, efter att hafva tillbragt den lycksaligaste dagen af sitt lif i hennes sällskap, han aldrig skule underkasta sig att icke återse henne mer. : Allt detta sades på skämt, men det 1å; äfven allvar deri. Hon såg fullkomligt vä huru mycket han beundräde I:enne, och mu sik och beundran, dans, smicker, prat och frihet voro angenäma nog, men midt under RM detta fortfor hon att bygga sina luftslott. tOm den röst jag hörde vid grottan åler skulle tilltala migX, tänkte hon Tör sig sjelf; Com den skulle säga: densaicke så vild — var icke så yr och behagsjuk — det är farligt! skulle jag stanna genast, likt ett bannadt barn och vara glad åt dessa bannor.? EXMen hon hvarken hörde denna röst mer eller återsåg det ansigte, som hennes ögon Oupphörligt sökte både inom och utom balsalongen. Hon frågade miss Apley, sedan Mark och sedan åter några andra personer, hvem en lång, mörk h.rre kunde vara, som hon sett i parken. Den ena sade henne att det måtte hafva varit-mr Luxmoor, representanten för grefskapet; cn annan visste det ej, kunde ej begripa hvem hon menade; en tredje trodde att det kanske hade varit en at de italienska Koga men detta visste hon ej kunde vara fallet, i anseende till den