sångarne och publiken. De förnämsta artisterna lemnade pianots omedelbara grannskap och mrs Apley gick fram till dem och sade några ord, hvilka emottogos med ett förbindligt leende, och de satte sig på en soffa medan genom dörren bakom piarot Maurice Redmond kom in. Han och Mary hade stått i denna dörr, ända sedan konserten börjades, och han hade ej för ett ögonblick tagit ögonen från den plats, der Gertrud satt med Mark. Apley. Allas blickar vändes nu på honom och Hennes bland andra. Hon såg att han var mycket blek och med en snabb blick varseblef hon, att Mary också sett det och att hennes ansigte blitvit marmorhvitt. Han satte sig ned vid pianot — det var ett tomt rum mellan detta och raderna af menniskor på alla sidor. De voro ovanligt tysta i detta ögonblick; ingen var honom nära, hans nervösa oro tilltog — han mådde synbarligen illa. Sveltdroppar framträngde på hans panna. Mury gkiftade oupphörligt färg. Hon kunde ni turiigtvis ej gå till honom eller lemna si plats, men hon blef blekare i hvarje sekund och tryckte handen hårdt mot hjertat. Hans sianesskakning blef med hvarje minut omöj ligare attbeherrska, och det tryckande i för. gamlingens tystnad tilitog med deras förundran öfver att han ej började. Båda kände sig outsägligt allena i denna menniskohop, och när han med en låg, hemsk röst sade: det tjenar till in enting, jag kan ej spelat, hörde hon det och lutade sig mot väggen nära att svimna. Men lätta steg ilade nu öfver golfvet oci Gertrud var i nästa ögonblick vid hans sid: . Hon satte en öppen notbok på notställaren, liksom för att börtskymma fonotm för pu bliken; hon gaf honom sin luktflaska och med några glädtiga Ord och en blick ur