J bar SR sm a 7 Det sanna är, Mary, att du icke riktigt vet hvad en artist är, och af hvad elags själaföda han lefver. Du talar alltid om snille, såsom om någonting mycket heligt, mycket upphöjdt, mycket rent, och du tyckes glömma i hvilken sumpig jordmån det ofta frodas, och haru föga at religiös andå ofta har åtföljt några af dess högsta uppenbärelsev, Det är en eld, men icke alltid från himlen. Ack jo, från himlen!4 utropede hon med värma, säkert kommer den från himlen, ren, klar och obesmittad! Liksom allt hvad Gud skäpat, är den god, och liksom allt hvad menniskan missbrukar, farlig. Flamman, äfven om den brinner midt ibland orenlighet och förruttnelse, förlorar ej sin rena klarhet, och snillet, om det än bebor en låg och Tastfull själ, är en gnista af himmelsk eld, tindrande genom dimman af mensklig förnedring. Då skulle snillet kunna vara en försoning för, moralisk uselhet? 40 nej! ty hvilken synd, hvilket förderf kan vara större än att till föraktliga ändamål bruka en så herrlig gåfva af Gud — att släpa i smutsen det, som var ämnadt att lyfta oss till himlen! E m Huru, Mary, du förvånar mig! har du kanske ändå, när allt kommer omkring, en poets själ inom dig? Nej, visst icke, svarade hon, det är blott det eko jag nyss talade om. Jag kan ej säga sådana saker ur mitt eget hufvud, men jag kommer ihåg hvad du säger och läser för mig, och lik fogeln i fabeln gör jag mig grann med lånta fjädrar. ej, hvad säger du, Mary, min älskling ! utropade hennes mor. Jag är viss pr att du ej är lik någon fogel i en fabel. Du har alltid värit ett godt barn — är det icke sannt, Mauriee?4 : PR