alla våra trösartiklar, men mer specielt rätt färdiggörelsen och återlösningen genom Jes: förtjenst utan vår förskyllan och värdighet blött vi finna och erkänna oss såsom ur sprunbgligen stora syndare och allvarligt an ropa hans bistånd. då vi bli omvända oc! ej mer synda. Bbåledes nätt upp den me svårfattliga, . men äfven för en Pag sjä beqvämaste delen afvår troslära. Detta jemte läran om arfsynden och fvulen föonliga grassamente, utgör kärnan af dei ristendom som läsareskrifter framställa fö den mindre upplyste. Den framställer Gut bufvudsakligen såsom gamla testamentets vredenes Gud, hvilken ej vill hafva att gör: med mennniskan annat än genom en med lare och återlösare (Han sjelf); och he menniskan denne på sin sida, så är rältfär digheten vunnen. Denna beqväma kristendom är i sjelfve verket ej annat än en förklädd hednisk elle: judisk offerlära, hvartill på ett tillkonstlad och omotiveradt sätt de gamla kyrkofäderna och mötens beslut genom sina dogmstatutci gjort den friborna Jesuläran, för att bringa den i samklang med den tidens hedni filosofiska uppfattning och lätta dess antagande. Detmö. s. k. kristendom skapa lätt-med sina dogmer det vedervärdigaste man kan tänka sig inom andens område, nvemligen andliga hycklare, sådana som icke allenast bedraga sig sjelfva och andra, utan äfven med full kontenans söka bedraga sir Gud och sitt samvete. — Detta är den vanligen illa tolkade synden emot den Heliga Anda. Uppenbarelsen af skurkar som den ena dagen hålla andliga föredrag för tjogoch hundratals enfaldiga åhörare och den andra dagen begå förfalskningsbrott ) och bedrägerier af alla slag, riktiga uifvar i fårakläder, är dessvärre ej sällsynt. Vi vilja cj påetå att sådant kan tillvitas E. F. S:s utskickade, men — ändock kött af deras kött. Det vanliga är likväl att en sådan känslopredikant med förmåga att lält finna ord, att späcka dem med bibelspråk, att kunna väldigt intonera, samt när det faller sig vederbörligen tremulera, snart vinner insteg hos åhörarnes känsla, i dem uppväcker ett rus ej olikt de narkotiska ämnenas (opiums, rusdryckers) verkan och hvilket rus, i likhet med denna sednare, ofta framkalladt, kräfyer än oftare förnyelse. Det så kallade andliga behofvet blir i sådant fall ett rent fysiskt begär efter själsexstas, som dödar all fri tankekraft, gör arbetet tungt och förhatligt liksom hos rinikutön, förslöar själens behof af omvexling, i det den blott finner sig hemmastadd såsom öfverspänd i en viss riktning. TLTifvet och dess pligter fattas blott såsom cn obestämd trånad, och verlden, hvari skaparen satt oss, såsom ett tryckande och förpestadt fängelse. Samma grundribtning beherrskar läsarens och den väckelsetörstigas själ nu i. dag, som för många sekler sedan utgjorde en parodi. på gudlighet hos eremiten, styliten, flagellanten m. fl., om hvilka traditionen lefver blott såsom n sorglig erinran om de mänskliga förvillelsernas. utsväfniogar i andligt så väl som i kroppsligt afseende. Låtom oss erkänna att ett allmännare så beskaffadt själslif ej är önskvärdt, der hycklaren eller den själsslöe ramstå såsom mönster — och beklagorn att män, hedrade med utmärkelse i samhöllet, finnas beredvilliga att underblåsa en anda i denna riktning och förslösa sina krafer och de lättrognas sammanskjutna medel på ett, lindrigas: sagdt, oberättigadt. anden fängslande verk; samt dertill oafsigtligt utså frön till hundratals enskildes och familjers pfärd och split. Ty, hvilken af E.F.-8:s medlemmar täljer de tysta suckar, som framoressas ur mannens bröst, när hustrun, dagigen löpande efterväckelseropare, försum-. nar pligterna mot make och barn, under let hon sjelf förfaller i ett-hjelplöst själs-junk? Hvilken åtager sig-ensvaret för de sociala olägenheter, der sjelfsvåld, oskick och ätja af samma orsak innästla sigi den vidsträcktare kretsen, för att bringa välståndet på fall; hvilken beklagar vän som drages rån vän, broder från syster, — hvilken ändt igen hjelper den som i sin själavånda sluar på dårhuset? Den som oförvillad aftåänga och svärmeri ledes till sådana betrakelser, han stadne i sitt nit, om han eljest war Jesu anda — och finne att han valt orätta nedel för ett godt syfte! Denna uppsats är tillkommen, icke genom yrklig intolerans, såsom mycket lätt synes, in mindre genom religiös indifferentism;j men räl genom en viss förtrytelse öfver vissa ersoners inbilskhet att anse sig kallade såom andliga testamentsexekutorer för ett elt folk. Mycket hafva kyrkans män förummat, enär delåtittidsandan komma långt ramom den nödiga utvecklingen i kyrka och irosatser, envist vidhållande det gamla utan tt kunna qvarhålla den nya tiden, som hög: judt kräfver fortgående reformation. Man eklagar läroståndet för dess eget anseen: es — än mer för den missvårdade ange: igna sakens skull: men man ömkar sig öf: er de religiösa qvacksalfvarnes denna sek ka mycket skadande bomingsförsök. Lyck! glvis är den religiösa känslan, hos den bil: ade menniskan åtminstone, så djupt rotad, tt der: en läroform ej längre Passar för. til ens eller individens verldsåsigt, der framtår ändock det höga och. enkla religionslealet, afklädt den opassande tillfälliga for: nen, såsom dets för .menniskoanden evigt anna och eftersträfvansvärda. i För de gammaltestamentliga begreppen var f0ses ceremOniallao a frnassad eåesnm stränot