ursäktade hvarandra inbördes, var tvifvelaktigt. Kanske. var han alltför djupt och inbitet despotisk att tillåta ens inre föreställningar, och hvarje uppror inom hans samvete, om det någonsin utbröt, kufvades ögonblickligt genom den jeruhårda strängheten af hans vilja. Men i hans dotters karakter voro andra elementer i verksamhet, utom och vid sidan af denna vilja, som hon hade ärft af Honom. Den var blandad med något af Ömheten i hennes moders karakter. Denna hade sällan blifvit framkallad, men emelianåt framskymtade en stråle deraf, som öfverraskade dem som voro vana vid de nyckfulla ;skiftningarne i hennes lynne och hennes oböjliga beslutsamhet... Hon hade en af dessa naturer, söm ej kunna beherrskas med vanliga medel, och likt den spartanske gossen skulle hon hafväuthärdat tusen marter törrän hon pifvil vika för hotelser eller upderkastet sig våld. Två eller tre gånger, emellan barndomens ålder och den hon nu uppnått, hade hon råkat i öppen strid med sin fader. En gång undföll ant, i ett våldsamt utbrott af lidelse, ett-nedkallande-af himlens ftrult öfver honom, hvilket, i samma ögonblick det yttrades, förfärade henne till den grad, att fon uppgaf ett skri af fasa och föll till hans fötter. Om han då öppnot sina armar, skulle hon troligen från detta ögonblick hafva älskat honom med hela sty förunderliga natur. Hade han bi rörds antingen till vrede clier. fö skulle hon hafva fortfarit att bör förlåtelse och försoning; men han lemnade henne med ett hånande stickord, och hen blef ensam med sitt samveisgqval och siu bittra barm, och ingendera kunde, bescgr den andra förrän hågra dagar derefter und? Jikten — denna hemliga valplats, der så