fälodpendancebelge meddelar en korrcspondens från Turin, hvaruti berättas, au Ricasoli beslutat så länge qvarblifva på sin post, filldess finansoch skattelagarne, somm hans kabinet utarbetat och hvilka till en del redan antagits af parlamentet, blifvit utfärdade. I detta fall skule Ricasolis afgång komma att ske i slutet af innevarande månad. Frans II låter fortsätta reparationerna å palatset Farnese. Dessa arbeten skola ko sta en summa af 130,000 francs. Från Neapel förmäles, att en liten trupp af 150 bersaglieri vid Monte de Palma, nära Nola, sammandrabbat med Crescenzias band, hvars styrka, utgjorde 750 man. Bandet blef slaget, hvarvid 6 man stupade samt en mängd banditer bletvo dels sårade dels till: fångana. Italia del Popolost f. d. redaktör, hr Campanella, hade från Genua afre:t till London, för att inbjuda Mazzini attbegifva sig till Genua, för att låta häkta och anställa politisk rättegång mot sig. Liktidigt skall en deputation, bestående af herr Nicolaus Mordini och Saffi, begifva sig till konungen och begära nåd för Mazzini. Det anses dock föga sannolikt, att Mazzini kommer att antaga inbjudningen till Genua, älven om hn skulie vara säker pi att blifva benådad. Den krigsmateriel, som af itulienska hären eröfrådes uti Gaäta, utgjorde, enligt upp rättadt inventarium: 701 kanoner, 232,653 kilogr. krut, 161.784 patroner, 113.100 stycken laddade bomber, samt 69,070 stycken vapen af åtskilliga slag. Den 23 Dec. hade Vesuvius åter haft ett utbrott. Åtta jordstötar inträffade dervid. och den 24:e utkastades en oerhörd massa aska, som fördes ända till Neapel. Eyrkoherden R. Warholm och Wäne häradsrätt. (Slut fr. tisdagsbladet.) Mot detta utslag afgafs af kyrkoherden Warholm en så lydande besvärsskrift: Till Kongl. Maj:ts och Rikets Göta Hofrätt! a Jönköping. Öfver -:Wäne häradsrätts beslut, som genom närlagde transumt af domboken blifvit mig meddeladt, får jag vördsammast anföra besvär. Hos mig vardt någon dag i Juni månad detta år anmäldt, att pigan Inga Lena Danielsdotter från Wassända församling den 20 i samma månad aflidit i en ålder af 59 år. Det tillkännagafs dervid såsom en i församlingen känd sak, att den döda i lifstiden aldrig kunnat förmås att emottaga kristlig undervisning, icke någonsin gått till Herrans H. Nattvard, derjemte framfödt flera oäkta barn, det första i enkelt hor, det andra i lägersmål, samt att hon väl efter det första barnet undergått skrift, men icke efter de sednare. Officielt hår sig pastorsembetet bekant, att den döda i lifstiden aldrig kunnat förmås att emottaga kyrkans undervisning, aldrig sökt konfirmation och delaktighet i Herrans . Nattvard, framfödt flera oäkta barn och icke ens på dödsbädden kunnat bevekas att söka den förbindelse med kyrkans nådemedel, som berättigar till åtnjutände af en församlingsmedlems rättigheter. Jag har nemligen någon dag i April eller Maj månader, vid underrättelse att hon var sjuk, besökt henne och förmanat henne att söka den försoning med församlingen som ännu alltid stode henre öppen, utan att detta hade något steg å hennes sida till påföljd. In i en menniskas inre når allena Guds öga, men då menniskor äro satta att döma öfver det som utvärtes är, så synes mig högst förunderligt, att häradsrätten kan förklara mig ha saknat laga skäl att begära dess dom öfver huru med denna dödas begrafning förfaras skall. Eftersinnar man hvad den betydelsefulla kyrkliga handling innebär, som heter kristlig be grafning, der de efterlefvande och församligen med dem fira segern öfver döden i uttalandet af vissheten om salig uppståndelse för alla dem som dött i tron på Herran, så synes mig ingalunda alldeles afgjordt, att ett gödsfall sådant som ofvanomförmälta kan anses vara en anledning för församlingen att uttala sådan bekännelse och hopp. Läser man så hvad kyrkolagen i kap. 10, 11 18 säger om dem som förakta delaktigheten i Herrans H Nattvard, lefvat i grofva synder, dö med församlingen oförsonade; så synes mig åtminstone tvifvelaktigt, om kyrkolagens mening kan vara, att efter en lefnad sådan som denna dödas, skall der ske kristlig och högtidlig begrafning. Enär då afgörandet af denna, enligt mitt förmenande, ganska tvitvelaktiga fråga är lagd icke i pastors utan i domarens hand, så: anser jag mig hafva laga skäl att begära det frågan må af naren varda upptagen, pröfvad och afdömd;gch jag får vördsamt anhålla, att kongl. hofrätten måtte med undanrödjande af öfverklagade beslutet ålägga Wäne häradsrätt att afkunna dom öfver huru med begrafningen af döda pigan Inga Lena Danielsdotters kropp skall förfaras. Då transsumtet icke innehåller besvärshänvisning, icke heller de vittnesmål, på hvilka häradsrätten grundat sitt utslag, så anhåller jag, att om jag eljest dertill har rätt, få afgifva påminnelser vid den förklaring, som möjligen kan affordras häradsrätten, äfvensom att häradsrätten måtte läggas ansvara för alla de kostnadersom målet kan medföra. Wenersborg den 9 September 1861. RB. Warholm, pastor. Till K. M:ts och rikets Göta hofrätt. tDen 27 nästlidne September inhändigade jag kongl. hofrättens närlagde resolution, hvari ja; blifvit förständigad att skyndsamt till kongl. hofrätten insända utlåtande öfver hr kyrkoherden R. Warholms bifogade besvär; men som sedan berörde dag ordinarie rättegångsdagärne under lagtima höstetinget med Bjerke härad ätvensom ett par extra förrättningar i domsagan infallit, har det varit mig omöjligt att förrän nu ställa mig kongl. hofrättens ofvannämnda förständigande till efterrättelse. I kyrkolagens 18 kap. 12 S eller det lagrum, som otvifvelaktigt föresväfvat hr kyrkoherden vid ifrågavarande angifvelse, stadgas: Med deras begrafning, som hafva fört ett ogudaktigt lefverne och dö uti orofva svnder. skall nresten vr