tade såsom absoluta tal, utan att det egentligen riktiga vid beräkningarnes verkställande är att samma beräkningsgrond konseqvent tilllämpas, på det resultaten må gifva en någorlunda säker ledning för bedömar det af förhåliandena olika perioder emellan. Det var också ur denna synpunkt som vi i vår öfversigt af kommerskollegii sednaste berättelse företrädesvis anställde jemförelser mellan åren 1850 och 1860, i det vi ansågo be rättelsens siffror lemna högst intressanta materialier till bedömande af de svenska näringarnes utveckling under det sednaste årtiondet. Att det åter är. fruktlöst att söka på denna väg kunna uppgöra en handelsbalans, ansågo vi då vara så pass allmänt kändt och erkändt af alla i ämnet tänkande, på hvilkas opinion man kan fästa något afseende, alt det syntes oss alldeles öfverflödigt bifoga den anmärkning, att vi ej logo kommerskollegii siffror för kontunt, då vi anmärkte att i kollegii beräkningar exporten under 1860 uppskattades till något öfver 4 millioner mer än importen; Men lika litet som vi anse någon uppskattning af export och import kunna !jena till ledning för uppgörande af någoa handelsbalans, lika litet tro vi fluktuationerna i bankens metalliska kassa kunna betraktas såsom någon ofelbar exponent af landets ställning till utlandet, särdeles hvad angår handelsrörelsen för ett visst gifv:t år. Ins. har sjelf erinrat om det inflytande, som indragningen af utländska lån kar utöfva till metalliska kassans ökande; liqvider af äldre förbindelser åter kunna verka till dess minskning, alla andra omständigheter att förtiga. rsaken hvarföre den insändare som tecknär sig? funnit sig böra framställa anmärkningar vid vår redogörelse för kommerskollegii berättelse, är tydligen den, att han befarat, att man skulle på grund at en förment blomstrande ställning i landet stegra fordringarne på statsanslag. Då detta sannolikt är för insändaren hufvudsak, gläder det oss att derutinnan vara med honom af fullkomligt lika tanke. och vi tro att ganska goda skäl kunna anföras till stöd för densamma, utan att man behöfver bestrida eller förringa betydelsen af det faktum, att näringarne i landet på det sista årtiondet vunnit en ansenlig utveckling. Att börja med är alldeles icke sagdt, att en nations behållning, lika litet som den enskildes, stiger i samma förhållande som omfattningen af dess rörelse. särdeles som sällan något åvägabragt nytt företag blir genast i början så synnerligen vinstbringande. Dertill kommer, hvad som är vida vi ti. gare, att landets förmåga att bära ökade skatter i mån af rörelsens utveckling, redan tagits i anspråk i en proportion fullt jemförlig med, om ej vida starkare än rörelsens utvecklins. Statsutgifterna stiga redan nu till öfver tolf millioner rdr mer än 1850. Denna siffra är ett argument emot anspråken på ytterligare ökade anslag, hvilket måhända talar mer än den anmärkningen, att hvarje öre af bevillningen till kronan går till cäldande afränta och amortering på jernvägslänen, en anmärkning mot hvilken förfäktarne af förhöjda anslag icke skola glömma inra, att den bevillning insändaren afser, ligen den direkta, utgör blott en jemfövis rioga del af statens inkomster och åledes det argumentet icke betyder all3 få mycket som det låter. Dare