DEN GRÖNA PLÅNBOKEN. ) Af CHARLES DELYSLES, På buskarnas blad glindrade, sakta skakade af aftonvinden, ännu några regndroppar, som den nedgående solens strålar stundom förvåndlade i rubiner och diamanter. I vester utbredde aftonrodnaden sin purpurmantel och insvepte deri ej blott himmelen, men hafvet, som nästan liknade en ocean af lågör. Högre upp skiftade himmelen i orange och violett, och i öster bar den en kögblå färg som bröts af en och annan glimmande stjerna. Det var en underbart skön afton. . Men Denise gaf ej akt derpå. Hon upprepade för sig sjelf detta ord söm Bertha med så mycken fasa uttalat: en förfallen vexel. Och detta ord syntes henne förskräckligare än pest och död, och mordbrand till och med. Slutligen hade Denise uppnått den gångstig som ledde till hennes hem. Denna väg gick emellan två branta höjder och liknade en klippremna, öfver hvilken de lummiga träden, som växte på hvar sin sida derom, bildade ett tätt hvalf. Det var nästan mörkt under denna grönskande tunnel, der knapast en stråle af den uppstigande månan nnde leta sig fram. För första gången i sitt lif blef Denise nästan rädd; hon tyckte sig skåda bleka gestalter mellan träden, och bland dem framskymtade ständigt Berthas bedröfvade anlete. 0! om jag kunde rädda dem, hviskade h on. Upptagen af dessa tankar framkom hon till vägbyggarens boning. Dörren var stängd ) Se Ä B. n:r V14—276.